On the other side of distruction

Den 14e december ska jag föreläsa på en undersköterskeutbildning i Lindesberg, om hur det är att vara självskadande patient. Det känns läskigt förstås, men mest av allt känns det bra. Jag känner att jag har kommit tillräckligt långt ifrån mitt eget självskadande för att det inte ska kännas jobbigt att berätta om det. Jag har precis skrivit lite om vad jag ska ta upp och det är så skönt att märka att det inte finns den minsta längtan tillbaka. Jag längtar bara framåt!

Jag tror att det jag skrivit i mina senaste blogginlägg tyder på att jag vandrar runt i en euforisk bubbla fylld med regnbågar och sockervadd, men jag vill göra klart att så inte är fallet. Jag har fortfarande ups & downs, men skilnaden är att jag vet att det är just ups & downs och att jag känner att jag har kommit närmare mina mål nu på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt bara för ett halvår sen.
Och vad vore mitt liv utan ups & downs? I like some drama!

Legitimerad psykologstud.

Kaffekoppar i papp, mikrovågsugnsköer, power point presentationer, föreläsningssalar på ett laburintliknande campus, unga vuxna med framtidsvisioner...

Jag har fixat mitt KI-kort idag. Det är min studentlegitimation. På det finns mitt namn, en bild av mitt ansikte - och det står "psykologstud" på det.
Det känns fortfarande lite overkligt ibland och jag är fortfarande orolig att jag ska missa en obligatorisk registrering någonstans så att jag förlorar min plats. Men jag tror att det är lugnt nu. Det enda som är kvar är kåravgiften och den tänkte jag betala när inbetalningskortet kommer.

Förutom att fixa KI-kort har jag idag lyssnat på en föreläsning om forskningsetik (som var roligare än den kanske låter) och en om studieteknink. Nog för att många i klassen kommer direkt från gymnasiet och många andra inte heller har pluggat på universitet tidigare, men jag tycker att det är lite väl mycket prat om eget ansvar för inläsning och närvaro. Jag hade väldigt svårt att sitta stilla när ämnet påtalades på tusende gången idag.

Första veckan är alltså slut. Den har varit...ja, jag vet inte riktigt. Mycket information... Men det är nog över nu. Fast på måndag skulle det visst vara en introduktion till något diskussionsforum.
Jag längtar efter att komma igång på riktigt! Om en månad kommer jag kanske vilja göra vad som helst för lite kravlös studentinformation, men det får bli då, än så länge tänker jag njuta av min härligt intensiva nybörjarentusiasm!

En helt ny värld

Jaa, det var ett tag sen jag skrev... Det beror dock inte på att det inte har hänt nåt, snarare tvärt om. Jag har haft lite svårt att hänga med själv. Två stora avslut och en gigantisk ny början. Att sluta på Akademibokhandeln känns tråkigt för att jag trivdes och kände mig (relativt) trygg där, men lite skönt också för att jag slipper tvinga mig själv till att vara trevlig mot folk som inte är trevliga mot mig. Igår slutade jag i DBT-gruppen och jag vet fortfarande inte hur det känns. Jättejobbigt och jättebra samtidigt kanske. Fast jag orkar inte riktigt känna efter. Jag vill inte veta. Jag märker väl vad jag tycker så småningom ifall det är viktigt.
Den gigantiska början är så klart psykologprogrammet. Jag tror att jag har berättat det för alla nu. Jag trodde nästan att jag skulle hinna med det redan första veckan efter att jag fått beskedet, men vissa träffar man ju inte så ofta och det där med massutskick på sms är inte riktigt min grej. Dessutom är det kanske lite väl...ja, vad man nu ska kalla det. Dyrt. Ja, precis. Det var det jag menade. ;P

Jag har nyss avslutat 30 stundtals intressanta sidor om statistik och sätt att göra olika undersökningar på. Jag kom fram till att jag tycker att det är roligt med statistik i lagom mängd. Nu har jag nog fått lite för mycket efter som jag råkade stava fel och skriva statiskit. Jag ska lämna ämnet.


Det känns som att det riktiga livet börjar nu, eller typ, snart.

Egen avdelning för självskadepatienter

Jag läste just i Sofia Åkermans blogg att det ska öppnas en psykiatrisk slutenvårdsavdelning speciellt för självskadande patienter och personalen ska vara specialutbildade med DBT-kunskaper. Det positiva tycker jag är att det över huvud taget görs något för att hantera problemet, men att stoppa in alla självskadande patienter på samma avdelning, tror jag är rent ut sagt farligt! Jag vill vara positivt inställd till den här satsnigen, men jag blir faktiskt rädd. Att personalen är utbildad i DBT kommer inte att hjälpa om patienterna inte har gått i DBT innan de blev inlagda. DBT är helt fantastiskt, men det är något som måste nötas in för att det ska finnas där i situationer när man verkligen behöver det. Dessutom kräver det motivation.
En person med självskadeproblematik, som inte vet något om DBT och mår så dåligt att han eller hon läggs in, är sällan motiverad att ge upp sitt självskadande och lära sig färdigheter. Hamnar denna person på en avdelning med 20 andra självskadande patienter som kan visa och berätta om sina skador kommer personalen att stå där handfallen med sina DBT-kunskaper och sitt engagemang som i ett annat samanhang är guld värda.

Jag är kanske lite väl skeptisk nu, men om jag hade hamnat på en avdelning för självskadande patienter vet jag inte var det hade slutat. Jag tror att det viktigaste på den där avdelningen är att personalen bryr sig om patienterna på riktigt och kan visa det och att de umgås och pratar med dem, så att det blir en trygg avdelning i alla fall. Och kanske även att det är långärmat och långbyxor som gäller.
Jag vet ju faktiskt inte detaljerna kring den där avdelningen...

Alla fina!

När jag tänker på de två senaste åren, och jämför mig själv som jag är idag med den jag var då och allt det som har hänt under dessa år blir jag rörd av tacksamhet. Jag är tacksam för att jag är den jag är och för alla människor som jag har träffat på vägen. Idag träffade jag Eva och sa till henne (apropå att jag ska bli psykolog) att om jag kan göra för en person, det som hon har gjort för mig, då kommer jag att vara nöjd. Jag försökte utveckla det, men jag höll på att börja gråta, så det blev bara "du förstår inte vad du har gjort för mig."
När jag var 12-15 någonting önskade jag mig varje dag att jag skulle få vara normal och som alla andra. Jag kände mig alltid som ett freak.
Nu när jag äntligen lärt mig, eller nästan lärt mig, att acceptera och till och med tycka om det som gör mig till en person som skiljer sig från andra, och nu när jag kan säga ifrån när jag tycker annorlunda, då känner jag mig plötsligt normal. Unik som alla andra.

Jag tror att det bara är Elin och Jessica som läser min blogg, vilket är alldeles tillräckligt eftersom ni båda är så underbara och någon dag borde träffa varandra! :) I alla fall tänkte jag ta tillfället i akt och säga att ni båda alltid kommer att vara strålande stjärnor i min tankehimmel och att ni betyder jättemycket för mig!

Follow your dreams

Kandee Johnson, vars sminkvideor jag kollar på på YouTube. Hon är alltid sprudlande glad och energisk, dessutom söt och jätteduktig på att sminka. I sin senaste video berättar hon om sin väg genom livet och hur hon tog sig dit där hon är idag. Det är den mest inspirerande karriärshistoria jag någonsin hört, som livshistoria en av de absolut mest inspirerande!
Jag fattar inte hur man lägger in videor här, så jag länkar bara:

http://www.youtube.com/watch?v=Uxb8zV6QIZw

Psykolog år 2014!

Jag kom in på psykologprogrammet! På KI dessutom, mitt förstahandsval och allt! Det kändes overkligt i några dagar, men nu börjar det sjunka in.
Det händer så perfekt i tiden! Jag mår bra nu, jag känner mig stabil på ett sätt som jag nog aldrig gjort förut. Jag vet att jag kommer att ha det jobbigt och må dåligt igen, men jag vet också att det kommer att gå över. Livet ÄR jobbigt i perioder, och att acceptera det är bland det viktigaste jag har lärt mig. (Det är därför jag lade in en fågel Fenix-bild)

Men det kommer aldrig mer att bli så där avgrundslöst svart som det var ett tag.

Nu känner jag mig riktigt sporrad att ta tag i de sista av mina nojjor och "nevrotiska beteenden".

Det känns så roligt att börja plugga! Men lite läskigt också för att så mycket av litteraturen kommer att vara på engelska. Jag tänkte tjuvläsa lite övergripande på svenska om sånt som vi ska ha i början, så att jag redan vet en del. Det blir lättare att fatta då tror jag, men sen efter någon termin räknar jag med att jag vant mig vid att läsa på utländska och sålunda inte behöva göra detta något överpretentiösa förarbete. ;P

Åh, det ska bli så roligt att berätta för min arbetsförmedlartant att jag inte behöver leta efter någon annan praktikplats där jag kan få jobb sen! För jag kom in!!!

Partypingla med civilcourage ;)

Igår vittnade jag mot min granne i tingsrätten (han som misshandlade sin sambo). Det var faktiskt ganska omskakande när jag fick höra mer av vad som egentligen hänt. Det lät som en sån där amerikansk film som baseras på en verklig händelse...Fast det kändes inte overkligt, snarare tvärt om. Det kändes alldeles för verkligt.


Rättegången blev väldigt försenad. Jag hade fått tid kl 13.30 men jag fick inte komma in förrän halv fem.


När jag äntligen kom där ifrån kände jag mig skakig och ringde till Mia som äntligen är hemma igen efter sina resor på de sju haven. Vi träffades i Hornstull och åt middag på ett café. Efter det tänkte jag gå hem och softa, men jag kom på att det är en sak som jag alltid gör och att det där med att följa trötthetsimpulerna brukar hindra mig. Så jag gick emot min känsla! Vi åkte hem till mig i alla fall efter som jag var tvungen att stänga av min dator. Jag hade nämligen inte hunnit stänga av den innan jag åkte in till stan. Dessutom hände det vid ett tillfälle för några dagar sen att det började lukta bränt efter att den stått på länge. Jag är inte helt säker på om det verkligen var datorn som luktade eller inte, men jag var ändå lite orolig att den skulle börja brinna. Så för att vara på den säkra sidan lixom.


Jag hade vin hemma. Vi sörplade i oss några glas och sen åkte vi tillbaka till Hornstull och gick på skweee-klubb där David också dök upp. (Skweee är en ny och väldigt hipp musikgenere) Det var roligt! Därefter gick vi till ett annat ställe i närheten och drack mousserande vin och pratade med några konstiga typer. Efter detta hamnade vi på Kvarnen och pratade med trevliga typer istället och drack mer mousserande vin.

Den här bilden är från i förrgår, vi var ute då också. Mosebacke och en alldeles för stark tequila sunrise, som jag faktiskt inte drack så mycket av. Jag som är ute så sällan i vanliga fall! Vad är det här? ´Jag brukar bara tycka att det är jobbigt! Men jag har haft jätteroligt! Who am I? What am I??

Aja, det blir nog bra det här.

Tratt-katt

Sabina kastrerades igår. Jag var tvungen att gå upp i ottan för att vara hos veterinären klockan 8.45. Och vi skulle åka kommunalt. Det har Sabina aldrig gjort förut, men det gick bra. Och vi var hos veterinären redan 8.12 (det var inte mitt fel! detvar sl-upplysningen som underskattar vissa av sina resenärers snabbhet).

Det kändes konstigt att gå därifrån utan henne och jag var jätteorolig att något skulle gå fel. Det är ju en rutinoperation och jag har aldrig hört att det har gått fel, men ändå! Jag försökte att inte tänka på det och istället ta igen lite sömn när jag kom hem, men det gick inte för det kom ett åskväder.

När jag äntligen fick hämta Sabina berättade veterinären att allt gått bra, men att hon inte lyckats sätta på Sabina någon tratt eftersom hon varit så arg. Lilla gumman! Det är inte den lilla goskatt som jag känner! Hon kanske är traumatiserad för livet! Vad har jag gjort? Det kom massor av såna tankar.

Vi tog en taxi hem. Taxichauffören ville sätta henne i bagaget, men jag sa bestämt nej! Det tänkte jag verkligen inte. Jag satte mig med buren i baksätet. Det var lugnt till en början, men någonstans på Lidingöbron började det. Det var inte Sabina alltså, utan taxigubben. Han började prata. Det var väl okej först, och jag fick också säga saker ibland, men det urartade i en lång monolog om svenska familjeförhållanden v/s hans lands, vilket det nu var. Han verkade inte mottaglig för mina åsikter, så efter några försök gav jag upp och försökte hålla koll så att han inte tog fler omvägar än han redan gjort.

Jag överlevde men kände mig nästan lika trött som Sabina när jag kom hem. Hon verkade glad att vara tillbaka i sitt eget revir. Hon stapplade en rond för att se att allt var i sin ordning, sen lade hon sig platt på vardagsrumsgolvet, helt utmattad. Jag kände mig som världens hemskaste matte! Jag lade mig ner bredvid henne så att hon inte skulle vara ensam.

Men hon piggnade faktiskt till ganska fort, efter ett par timmar gick hon nästan obehindrat omkring. Då var det dags för nästa tortyrmoment: tratten! Vi bråkade lite, men till slut kom den på. Det var inte roligt! Det tog lång tid att vänja sig och jag var hatad i säkert en timme. Hon satt i ett hörn och tittade besviket på mig ur tratten. Framåt sena kvällen förlät hon mig dock och kröp upp i mitt knä.

Jag sov lätt hela natten för att jag var orolig för att hon skulle hoppa och springa för mycket så att stygnen skulle gå upp och jag vaknade flera gånger av "pock" "pock" "skraap" från olika delar av lägenheten när hon stötte i något med tratten.

I tio dagar ska hon ha tratten, stackarn!

Min prao-elev <3

Jag har fått en prao-elev! Hon går i sjuan och ska vara hos oss i två dagar. Jag har blivit utvald att ta hand om henne. Jag tror i och för sig att jag har blivit utvald eftersom de andra har en del negativa erfarenheter av prao-elever som till exempel inte kan alfabetet och sånt... Men min prao-elev är inte sån! Hon är jätteduktig! Och jag tycker att det är jätteroligt att ta hand om henne.

Bröd för själen

Jag ska börja skriva oftare... det är ju roligt att skriva. Fast just nu borde jag egentligen gå och lägga mig. Jag skriver bara för att det ska hända nåt här.

Mitt recept på scones hinner jag i alla fall författa innan det blir alldeles för sent:

5 dl mjöl
1½-2 tsk bakpulver
1 tsk salt (hellre lite för mkt än för lite)
75 g smör
2 dl mjölk

Rör ihop de torra ingredienterna och, vad heter det? Hacka? Rör? Äsch! Kör ner smöret med en gaffel eller nåt tills det är jämt fördelat och rör sedan i mjölken. 250 grader i ugnen om man gör dem till små bullar i formar, 275 grader om man gör en kaka. 10 minuter kanske. Jag brukar ta ut dem när de har fått en skorpa som har gyllenbruna fläckar.

Enjoy!

...sen kan vi starta en stödgrupp för anonyma scones-missbrukare.

Jag sover inte

Klockan är halv sex och jag har varit vaken sen halv fem. Jag har vaknat runt fyra i flera dagar, det är jätteirriterande! Idag är det ju lördag, så det gör inte så mycket, men ändå!

Igår kom min kurator på hembesök. Eller hembesök och hembesök...han kom hit och fikade. Det var trevligt!

Idag ska jag åka till Linköping och gå på teater. Som vanligt när jag ska göra något alls tar det emot. Inte för att jag inte tror att det kommer att bli roligt, eller så. Jag vet inte riktigt varför. Nu har jag dessutom sträckt en muskel i benet och det gör skitont när jag går och känns nästan som en legitim anledning till att inte kunna åka. Men nej! Jag SKA. Jag vet att om jag ställer in kommer jag att få fruktansvärt dåligt samvete och jag kommer förmodligen inte hitta på något annat vettigt att göra. Om jag däremot åker kommer jag att ha roligt och jag kommer att få träffa farmor och faster, som jag vill göra och jag kommer att vara nöjd med mig själv som gick emot mitt motstånd. Konsekvensanalys.

Gullig!!!

http://www.youtube.com/watch?v=rLdQ3UhLoD4&feature=player_embedded

Titta vad jag hittade på cuteoverload.com

Vad ska man tro?

Igår började jag känna halsmandlarna svälla upp och huvudvärken lägga sig till rätta på min panna. Jag fattade direkt vad som höll på att hända: jag har varit för stressad de senaste dagarna och nu försökte min kropp, som vanligt i sådana situationer, att simulera halsfluss. Men den har gången tänkte jag inte gå på det! Oavsett hur risig jag kände mig imorgon och oavsett vilka hypokondriska tankar jag än hade (t.ex. om jag går till jobbet så kommer det att bli värre och sluta med halsamputation), skulle jag ta mig iväg!
Jag var så trött att jag knappt orkade gå ut i köket och dricka vatten. Jag sov en timme, men det hjälpte inte det minsta lilla.
Trots mitt obegripliga lidande släpade jag mig iväg till affären strax innan den stängde för att inhandla frukost. På darriga knän och med en lila blodådra pulserande i vänstra tinningen, måste..hinna... Nej, jag bara skojade. Riktigt så illa var det inte. Men jag var alltså jävligt trött.

I natt vaknade jag och kände att min hud brände och sved, men jag tog en insomningstablett för jag var fortfarande fast besluten att gå till jobbet.

I morse vaknade jag motvilligt och gjorde frukost motvilligt. Kroppen hade tydligen bestämt sig för att simulera influensa istället. Ont över allt!
Kroppen vann när pappa ringde och sa att jag borde kanske stanna hemma. Irriterad på mina stressreaktioner ringde jag sålunda och sjukskrev mig. Det var nog bra. Det är nog nämligen ingen simulering, jag har nog influensa.
Men jag har skaffat mig en läkartid nu för att kolla upp om dessa ständiga infektioner beror på stress eller på någon brist eller något annat.

Jag är rädd att jag trots allt inte orkar med den här arbetsträningen. Det känns tråkigt! Och overkligt. Jag som alltid haft filosofin att man kan precis vad som helst bara man vill och försöker. Är det inte så?
Kanske inte... Eller så är det men komplext än antingen eller och att man inte kan förvänta sig att det man vill kommer att inträffa på det sätt man vill.

Orkaaah!!

Det blir ju aldrig något!! Inte på riktigt i alla fall. Det blir bara halvfärdigt. En grym ide från början och som jag påbörjar om jag får börja med en gång, men om jag tar en paus i utförandet, tar det liksom slut där. Varför är det så svårt att genomföra saker och ting som jag tänkt mig det? Till exempel började jag storstäda i måndags. Jag var jätteduktig och dammsög varje millimeter av lägenheten, utom sovrummet eftersom tvätten tog upp så pass stor del av golvet att jag tänkte vänta med det till efter jag tvättat (jag hade tvättid lite senare).
Nu på torsdagen har jag visserligen tvättat, men inte dammsugit sovrummet och dammet lär vid det här laget ha spridit sig därifrån till resten av lägenheten så att jag måste göra om hela dammsugningen igen innan jag kan skura lägenheten som jag också hade tänkt göra och därför lämnade möblemanget i en enda röra efter mitt minutiösa arbete med dammsugaren. Nu sitter jag alltså här i soffan som står på sniskan någon meter ut från väggen och funderar på om det är värt det att skjuta tillbaka den eller om själva nu-ska-jag-verkligen-verkligen-vårstäda-magin kommer att försvinna då? Fast jag vet inte, jag kan inte riktigt komma fram till något eftersom tankearbetet är ganska ansträngande. Soffan står där den står för att jag inte orkar bestämma mig och jag sitter där jag sitter också för att jag inte orkar bestämma mig om jag är sjuk eller inte. Egentligen borde jag vara på väg till tåget nu, men jag kanske är sjuk. Nu i skrivande stund har jag kommit fram till att jag nog inte är sjuk och att jag borde ha tagit mig iväg. Det känns ju inte så bra. Nu kommer jag ha ångest över det. Kanske kan ångesten ge mig energi nog att städa? Det gör den ibland, då kan jag åtminstone reglera antalet saker jag har ångest över genom att eliminera en. Funkar så där. Bättre än inget. Definitivt bättre än att ligga kvar i den sneda soffan och glo på YouTube…

Sabina är i alla fall lycklig. Hon sover i mitt knä och tycker att matte är som allra bäst när hon gör så lite som möjligt.
Så helt meningslöst är inte horrisontalläget i soffan heller när allt kommer omkring.

Det okända mellanrummet och en liten kvart kanske

Ja, nu tänkte jag börja skriva lite igen. Fast det är svårt, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänker massor just nu eftersom jag funderar på att börja föreläsa om dels identieten som man ofta skapar sig kring sitt självskadande och hur svårt det är att kämpa sig till en frisk identitet. Det är ju inte bara att bestämma sig, det är ju att ändra på hela sitt liv och lära sig att förhålla sig till det som är normalt i sammhället på ett nytt sätt. Det finns ett mellanrum mellan det "friska" och det "sjuka" som det allt för sällan (typ aldrig) berättas om och som säkert får många att ge upp och falla tillbaka i gamla mönster.
Jag vill också föreläsa om hur man på till exempel vårdcentraler kan förebygga att det behöver gå så långt som till slutenvård. Jag har ju själv erfarehet av hur mycket hjälp som kan finnas på just en vårdcentral. Nu fick ju jag i och för sig väldigt mycket tid av dem, men jag tror att det kan hjälpa bara att veta om att det finns någonstans att ta vägen och folk som man kan visa sig för även i sina mörkaste stunder. Det skulle säkert hjälpa att få träffa någon i kvart just i den där mörka stunden, bara denna någon sa "det är okej att känna det du känner!" och kanske "vad bra att du kom hit!".
En kvart borde de väl kunna avvara trots tidspress? Dessutom tar det längre tid att sy och det behövs både läkare och sjuksköterska. Om nu det argumentet av någon anledning skulle väga tyngre än att personen som får möjligheten att komma innan hon eller han gör sig själv illa, förmodligen skulle må bättre...

Hur ska jag nu formulera och lägga upp mitt budskap för att det ska gå fram så som jag vill? Jag vill att vårdpersonal ska förstå hur värdefulla de är och hur mycket de kan betyda för människor.

Identifiering av nåt

Shit altså! Vad jag verkligen inte har så bra koll som jag trodde på mina känslor! I terapin just nu går vi igenom känsloreglering och identifiering av känslor. Jag trodde att jag var mycket bättre på att identifiera mina känslor och acceptera dem, men så var det inte alls.
Och så ska jag prata med psykologen om det jobbigaste med detta, men det går inte för att mina tankar fladrar iväg och vägrar att formulera sig i ord. Det enda jag kunde tänka på igår hos psykologen var att hon nämnt "Mr Darcy i 1800-talskalsonger" när vi pratade om...vad det nu var. Detta gjorde det ganska omöjligt att identifiera mina jobbiga känslor, eftersom jag började skratta. Freud har säkert nåt namn för sånt.

Igår var jag med min kära kära Muj och såg Män som hatar kvinnor. Den var bra!! Noomi Racpes (eller vad hon nu heter), var grym!!!

Namnbyte för bloggen!

Äntligen! Jag kom på ett bloggnamn som jag tycker att jag kan stå för. Jag är inspirerad av Marcus Birro som skriver:

"Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån
All sorg är allmängiltig
Det är därför jag envisas att skriva om min
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du"


Jag har tänkt på det innan jag läste det, men han formulerar det så bra. Jag är säker på att alla är lika unika, vissa har bara lättare att dölja det än andra, en del vet kanske inte om det och vissa tror att de är en av mycket få som inte tillhör den gråa massan.
Jag är en av alla unika. Det ger mig ett slags lugn inombords att tänka så. Då känner jag mig inte ensam, bara speciell.

Stolthet och fördömande

Jag har så mycket att berätta men det går inte att formulera det. Jag vill skriva om vikten av att känna sig betydelsefull för andra människor. Men det är så svårt att skriva. Det kanske är för stort...

Eller så har jag ett motstånd mot det för att jag känt mig så osynlig och intalat mig att jag inte får märkas under så lång tid. Men just därför vet jag ju hur viktigt det är, i alla fall för mig. Det bästa som finns är att göra någon annan glad. Att märka att det jag gjort har betytt något.

Jag gör avtryck i andra människors liv. Alla gör avtryck i andra människors liv, även om man inte är medveten om det. Jag tycker att folk i allmänhet borde bli bättre på att berätta för varandra vilka intryck de gör, särskilt poitiva, då. Det är så viktigt att få höra det.



Fast det är ju inte bara för andra som man ska vara betydelsefull, man ska ju vara det för sig själv också. Här om dagen när jag var ledsen var jag tvungen att inse att det inte fanns något annat att göra än acceptera känslan, hur jobbig den än var. Att stanna kvar var enda sättet att komma bort från den, faktiskt. Så jag lade mig ner och accepterade känslan fullt ut, fast det var grymt jobbigt. Efter tio minuter, en kvart, någonting var det mycket bättre och då bestämde jag mig för att göra något som jag kunde vara stolt för. Så jag tog itu med disken. Det hade räckt med det egentligen, men jag städade lite och tvättade också när jag ändå var igång. Sen kände jag mig jättenöjd.

Hushållssyslor funkar jättebra när jag behöver känna mig stolt eftersom jag tycker att det är så jobbigt och eftersom det blir ett synligt resultat efteråt. Över huvudtaget att göra sånt som man dragit på länge funkar. Om man gör det för att ha något att vara stolt över är det lättare än att försöka tvinga sig till det för att man måste.

Ibland är det i och för sig svårt att känna sig stolt över sig själv, särskilt när det gäller disk och sånt som den lilla fördömande rösten i huvudet tycker är något man ska göra utan att klaga. Men sanningen är att om DU gör något fast det är jobbigt för DIG, så kan du vara stolt. Det är i alla fall min sanning, feel free att hålla med eller säga emot.

Kattplåster

Jag har haft en allmänt skitjobbig helg, så det är ju inte så konstigt att alla de mest rabiata människorna som bor på Lidingö väljer denna dag som sin köpa-bok-dag. När jag började imorse kastade de sig genast över mig med sina fågor, som naturligtvis var sådana att jag inte kunde svara på dem. Jag var nära att gå hem, men jag höll faktiskt ut och som belöning köpte jag munskölj och tandtråd till mig själv. Den dyraste munsköljen, till och med. Den hade finast färg och så var det något extra med den. Jag orkade inte ta reda på vad som var extra, men det blir nog bra. Jag är duktig och jag är värd det. Yes...


När jag kom hem fick jag ett spinnande kattplåster på mig, då kändes det mycket bättre. En sak som jag älskar med djur är hur självklart de kan klätra upp i ens knä när man helt uppenbart är upptagen med något. Det bästa är när de hoppar upp igen efter att man kört bort dem. Jag tror att de kanske blir besvikna ibland, men jag tror inte att de drar slutsatsen att det är dem det är fel på och att de måste ändra på sig.

Igår låg jag i soffan och slösurfade med datorn lutad mot mina uppdragna knän. Sabina var trött och bestämde sig för att det skulle vara mysigt att sova på mig. Sålunda hoppade hon upp och bredde ut sig mellan datorn och min haka. Jävligt nöjd och utan att bry sig om att hon skymde min sikt. Hon är sötast i världen!

Acceptera verkligheten

Asså jag måste verkligen byta det här pubertala bloggnamnet till något bättre....
Jag använder ju inte ens stålhättekängor längre.

Längtan

Hemskt och underbart på samma gång. Ljuva förhoppningar om hur det kommer att vara. Rosa drömmar som spunnet socker på Gröna lund. Men också rädslan att inte veta. Det kanske inte blir så utan kanske ramlar jag ner i den där svarta kladdiga sörjan Besvikelse.
Det värsta är att sen kanske inse hur omöjligt det var redan från början, det jag hoppades på. Då står jag där sen, och skrattar och pekar finger åt mig själv.

Mina egna dömanden är värre än andras. Andra kan jag gå ifrån, men mig själv måste jag ju dras med jämt. Om jag slutar döma mig själv slipper jag kanske flyktimpulsen när andra inte förstår. Borde det inte vara så?

Välkommen till Camillas tankedjungel! Ta en lian och kasta dig ut. Här finns nämligen inga stigar. Där emot finns det vacker utsikt här och där och spännande djur, en del som man får klappa och andra som man nog ska vara försiktig med, för de kan bitas. Man bör likaså se upp för kvicksand. Så håll hårt i lianen!

Bokreans välsignelse

Bokrea!!! JAAA!! Det är jätteroligt när det är massor av folk och mycket att göra! Jag älskar ju, som sagt när folk frågar mig saker som jag vet. Det roligaste är när jag får diskutera böcker med folk. Då känner jag mig så oerhört intellektuell.

Jag var nära ett sammanbrott imorse när jag var tvungen att ringa till Sos (Socialstyrelsen, inte 112). Blanketter och samtal med myndigheter är nervgift för mig!! Jag hade äntligen tagit mig för att ringa. Tagit mod till mig. Uppbådat styrka. Med bultande hjärta och getingar i magen ringe jag. Kanske borde jag ha skrivit ett testamente innan jag gjorde något sånt här?
En signal gick fram, sen informerades jag av en telefonsvarare att jag kommit till missbruks-och beroendeenheten. Just då kändes det som att missbruk var det enda problemet jag INTE hade. Dessutom var jag sen till jobbet!
Tackvare en snäll Malin på jobbet lugnade jag ner mig, tog reda på rätt telefonnummer och ringde. Så nu är det avklarat i alla fall. Och jag blev på bra humör av att ha så mycket att göra.

BTW... ett boktips i alla kategorier: Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindkvist. Det står under deckare. Och, Elin, den utspelar sig i området där vi var på skogs-rave!!
Den är spännande, rolig och kärleksfull. Man älskar alla karaktärerna och blir aldrig uttråkad eftersom det är flera paralella historier på samma gång. Det jag tycker bäst om är hur levande och äkta hela berättelsen känns.

Cirkulera då!

Jag tog en nästan fantastisk promenad i skogen. Det var massor av snö och lagom kallt. Perfekt! Jag hade kanske velat att det var soligt också, men det spelade inte så stor roll. Det som förstörde var att jag har världens sämsta blodcirkulation! Jag rör mig ju! Jag står inte stilla en sekund (nästan) på jobbet och jag ligger inte i soffan hela tiden när jag är hemma heller, så jag fattar inte varför. Jag får fruktansvärda myrkrypningar i hela kroppen när jag går en vanlig promenad på ca 5 km. Vad är grejen??

Igår köpte jag kläder. Det var roligt! Jag gjorde klipp och allt!

Helvetet i pocketformat

Det har varit lite jobbigt i någon vecka. Inget speciellt och inte outhärdligt, men så pass jobbigt att det har stört mig i alla fall. Jag har fått anstränga mig för att vara positiv. Igår kom det till exempel en gubbe och frågade efter en penna som var tjockare än 0,7 och som man kunde använda när man skrev på papper (?!). När han fick reda på att jag var praktikant sa han att det kanske inte var någon höjdare och att han var ute efter en expert.
Gubbjäveln skulle köpa en penna! Inte en ny bil! Hur svårt tror han att det kan vara? Jag sa åt honom att vända sig till informationen där de förhoppningsvis var kunnigare. Varpå han svarade mig ett vilset jaha? Jag fattade ju att han ville att jag skulle springa och hämta och fixa åt honom men det sket jag i.

Idag när jag skulle ta hand om en ny bokleverans hände det som fick bägaren att rinna över: Berny Pålssons "Känn pulsen slå" hade kommit på pocket. Jag var inte beredd! Detta utlöste en lättare panikattack som gjorde att jag behövde ta det lugnt resten av dagen.
Jag tänkte på det efteråt, varför jag reagerade så starkt på den boken? Jag ser ju "Vingklippt ängel" i bokhyllan varje dag och jag har sett "Känn pulsen slå" i inbundet format några gånger utan att det blev så. Jag kom fram till att det som jag skrev ovan, var det som fick bägaren att rinna över helt enkelt. Jag har kämpat hårt för att ens vilja må bra. Berny Pålssons skrivande är ett enda glorifierande av psykisk sjukdom och självdestruktivitet.
"Känn pulsen slå" i billigt pocketformat kändes som en billig biljett tillbaka till ett helvete som jag inte vill tillbaka till. Jag tänker inte läsa den boken och jag tänker i möjligaste mån undvika att ens titta på någon av hennes böcker. Tyvärr blir det nog svårt eftersom vi fick ett helt gäng och de ska säkert stå både på "Nyhet" och "Fakta". Men jag får väl hitta strategier för det också.
Vi har ett ex av "Vingklippt ängel", men den har visst hamnat bakom Göran Perssons självbiografi... Och det är visst en bok som står framför den inbundna verisionen av "Känn pulsen slå".
Jag tänker inte bara på mig själv utan på andra också. Det är farligt att läsa såna böcker om man inte mår bra. Man kan komma på så många sätt att förstöra för sig själv att man inte behöver lära sig nya genom att läsa om hur andra gjort. Visst kan man få tröst av att läsa om någon som känner som man själv, men, nej jag vet inte vad jag ska skriva... Jag blir så arg! Man har väl rätt att skriva vad man vill, men det är så synd när det kan göra så stor skada. Det bildades ju en hel kultur kring Berny Pålsson och "Vingklippt ängel" med tjejer som kopierade henne och hennes sjukdom.
Varje människa måste ta sitt ansvar att göra det som får henne eller honom att må bäst, men säg det till en 15-åring som tror att hon är sämst i världen och har erfarenheten att ingen lyssnar på henne. Vad är det mest naturligt att hon gör när hon läser om en tjej som känner precis som hon? När hon upptäcker att hon inte är ensam om att ha de känslor och tankar hon har? Självklart kopierar hon den tjejen hon läst om. Identifikation med en stark förebild är helt naturligt oavsett vem förbilden är, om den har åstadkommit underverk eller katastrofer. Alla har väl förbilder. En av mina är Sofia Åkerman som skrev "Zebraflickan", om hur hon tog sig ut ur sitt helvete. Hon och jag är för övrigt födda samma år i samma stad ;P

Nu ska jag laga mat! Det är viktigt att man äter bra och regelbundet om man vill må bra, och det vill ju jag. Så det så!

Sveriges svar på Marsha Linehan?

Jag kom iväg på färdighetsträningen idag och det gick jättebra! Tydligen sa jag bra saker, för efteråt sa en av tjejerna att jag måste vara ett geni. Jag blev mycket glad och stolt! :D
Jag sa att det inte är förrän jag har kunnat släppa alla krav på att jag måste ta mig i kragen och göra något åt mig själv och min situation som jag faktiskt lyckats med det. Har man en förlamande känsla av ångest blir det inte bättre av att tänka på att man borde gå en promenad eller ringa en kompis eller spola kallt vatten i ansiktet. Det funkar på stress-hysteri-sorts-ångest, men inte på förlamningsångest! Det enda man kan göra då är att gill läget. Just nu känns mitt liv som att det är totalt värdelöst och allt är piss! Så är det just nu! Jag mår skit och jag orkar inte göra nåt annat än att ligga i sängen och stirra i taket.
Ligg alltså och stirra i taket. Känn hur känslan känns och var den sitter. Bara känna! En fallgrop är att man börjar tänka en massa. Strunta i tankarna! De är oviktiga! De kommer att komma. De får vara där, men agera inte på några impulser om att ringa och skälla ut någon eller ha sönder saker. Bara känna känslan. Efter ett tag landar man liksom i känslan och blir lite kompis med den trots att den sticks eller svider, den är en del av dig. Så småningom klingar den av. Och efter en stund kan man ta den där promenaden eller ringa en kompis och bryta känslan på så vis. Men om man inte klarar av att känna en känsla, hur ska man då kunna acceptera den? Och om man inte kan acceptera alla sina känslor, hur ska man då bli en hel människa?

Nej, validering först! Sen distraktion!!

Det är viktigt med distraktion också, annars fastnar man lätt i ältande, men min poäng är att acceptansen MÅSTE komma först om man vill ha en långsiktig förändring!






Marsha Linehan är hon som hittade på DBT. F.Y.I.

Vardag, kära vardag!

Solen skiner (eller sken, nu är det visst alldeles mörkt ute) och det har varit en bra dag! Jag har ont i höften efter min massiva work out igår... men jag har jobbat och jag har träffat Eva på läkarmottagningen och Sabina har lugnat ner sig nu, katten alltså. Jag får fortsätta arbetstränan där jag är nu även efter den tid som var bestämd från början. Det känns bra!
Äntligen en vardag med rutiner! Och äntligen känns det skönt att vara ledig.

Några nya insikter? Nej, inte direkt. Jag övar mig på att vara icke dömande och att acceptera verkligheten för vad den är. Sånt får man nog jobba på hela livet, men det är inte mindre viktigt för det! Tvärt om. Livet blir lättare! Idag när mina grannar väsnades i trapphuset tänkte jag helt spontant "det där är mina grannar, de låter så", istället för att bli irriterad. Det är ett framsteg!

Imorgon ska jag på DBT och jag vill inte som vanligt. Men den här gången vill jag inte alls! Jag tänkte skolka, men sen kom jag på att jag skulle träffa psykologen precis efter för att jag missade min förra tid i fredags och hon är borta nu på fredag. Jag kan alltså inte smita.
Vi går igenom känslohantering nu. Läxa till imorgon är att skriva om en situation där man upplevde en viss känsla. Denna känsla är den jag har svårast för och jag vill inte prata om det i gruppen. Jag har inte gjort läxan och jag vet inte om jag kommer att göra den heller. Jag är inte ens säker på att jag har upplevt den känslan den här veckan...

Nej, nu ska jag gå och torka upp en kattspya som jag hörde läggas i köket.


peace out!

PS. Elin, jag är helt på angående det där med att spänna oss i rosa paljettkostymer!!

Katten löper, matte lyfter vikter och drar ordvitsar

Jag har fått hantlar av pappa! Såna där med olika vikter som man skruvar på. Det är lite omständigt att hålla på och fippla (NU är det ett ord iaf!) med de där vikterna mellan varenda övning, men det funkar. Jag tränade med dem idag. Jag har inte tränat med vikter förut, men det kändes jättebra!

Min lilla kissekatt löper. Det är jättesynd om henne! Hur mycket hon än ropar, kommer det ingen pojke. Men jag tror att det börjar lugna sig nu. Jag hade ingen aning om att en katt kunde åstadkomma såna ljud, och med den styrkan! Det är nästan så att fönstren skallrar. Det är ganska jobbigt att vakna av det klockan fem på morgonen...
Fast värst är att hon markerar revir nu också. Jag skurar aldrig i vanliga fall, men det har jag gjort både idag och igår. Igår tog jag hela lägenheten men idag bara hallen och sovrummet.

På begäran ska jag nu berätta allt det jag vet om hur en finne på nästan kan orsaka inflammation i hjärnan: Jag hörde det på radio, tror jag, eller läste det på något tillförlitligt ställe. Det är alltså sant! Det är tydligen så att man bör söka läkare om man har en onormalt stor finne på näsan... fast jag vet inte... vem gör det? Jag har haft onormalt stora finnar på näsan och överlevt utan läkarhjälp. Jag överlevde även min förkylning, som troligtvis även väckte upp en gammal obehandlad halsfluss, så nu äter jag penisilin. Mitt tillstånd är stabilt.

Döende i förkylning

Jag är sjuk för tredje gången på en månad. Jag som brukar ha ett immunförsvar lika ogenomträngligt som pansar! Det känns ovant och jag är rädd för alla följdsjukdomar som kan uppstå om jag inte vårdar mig själv intensivt. Lunginflammation, hjärtmuskelinflammation... Jag har även hört om någon som fick någon sorts inflammation i hjärnan bara på grund av en finne på näsan. Tänk då vad en förkylning kan göra med hjärnan om man inte passar sig!

Jag använder katthemssidor på internet för att distrahera mig från dessa hypokondriska katastroftankar. Jag är nämligen lite sugen på en till katt, mest för Sabinas skull eftersom jag jobbar nu och hon gärna vill ha sällskap hela hela tiden. Jag står i valet och kvalet att låta henne få ungar, men jag tror trots allt att det är ett för stort projekt för mig.

Arbetspsykolog my ass!

I måndags var min arbetsförmedlare och hälsade på mig på jobbet. Hon vill att jag ska gå till en arbetspsykolog och få klart för mig vad jag vill göra med mitt liv och om det är en bra tidpunkt att börja plugga när jag bestämmer att jag vill det. Ett erbjudande i all välmening, det förstår jag, men det är inget jag känner minsta behov av. Jag vet vad jag vill göra och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta när det är en bra tidpunkt för mig att börja plugga. Mitt minne och min koncentrationsförmåga är nästan som den ska vara, men jag är inte tillräckligt stresstålig än, det vet jag, och jag vet inte det bättre för att ett psykologikt test säger det. Anledningen till att jag är arg på min arbetsförmedlare är att hon inte gav sig när jag höll fast vid att jag inte behövde en arbetspsykolog. Hon förklarade bara allt mer ingående varför det kunde vara bra, vilket blev det samma som att nervärdera mig och min självkännedom.

Det spelar ingen roll hur stora och starka vingar man har, man lär sig inte flyga om man bara blir buren hela tiden!
Om jag säger att jag kan, då kan jag! Eller så vill jag komma på själv att jag inte kan.

Jag blev sjuk på tisdagen och är sjuk idag med. Det är samma halsont och feber som innan helgen. Jag har roat mig med att läsa kemi och göra kluriga tester på internet bara för att få känna att hjärncellerna sitter som de ska.

En dag mittemellan två dagar

Idag var jag på jobbet igen efter tre dagars ledighet och två dagars sjukdom. Jag har känt mig seg i huvudet sedan i fredags och det gör att jag inte är lika bra på alfabetet som jag brukar och det i sin tur gör att det tar mycket längre tid när jag ska ställa upp böcker och göra fint och så. Men det var inte så mycket att göra idag. Kanske är det så här det brukar vara. Det tycker jag i och för sig verkar lite tråkigt. Jag funderar på att börja jobba på stora Akademibokhandeln i stan om jag inte får vara kvar där jag är nu när den första 3-månadersperioden av min arbetsträning är slut. Jag tror i och för sig att jag får det, men om det ska vara så här lugnt så kanske jag ska byta i alla fall. Dessutom finns det ett större sortiment att ha personalrabatt på där...

Min sjukdom, mitt mystiska halsflussliknande virus, har åter intagit min kropp. Jag har skitont i vänster halsmandel och jag har den högsta febern jag haft på åratal! Jag har 37,3! Ja, jag är hypokondriker, men till mitt försvar vill jag säga att min normaltepratur är 36,4 och jag får väldigt sällan feber när jag är sjuk.


...med andra ord, inga stora insiter eller omfattande livsbeslut idag. Sådana dagar förekommer.

Den lilla Camilla och den stora Camilla

Det är en sån där dag idag. En sån där grå dag när jag känner mig som en tjurig femåring utan att riktigt veta varför. Helst vill jag bara ligga under ett täcke i soffan, kolla på tv och äta godis...
Men jag har gjort det så många gånger när jag känt på det här sättet och jag vet att det inte blir bättre då, snarare sitter känslan kvar. Ibland är det mysigt att agera på sina femårings-impulser, med inte varje gång. Det som funkar bäst för mig är att vara min egen förälder. Jag låtsas att en del av mig är förälder till den lilla tjuriga femåringen och pratar med mig själv på det sättet. Det låter lite fjantigt, men det funkar jättebra för mig. I det här fallet rullade jag in mig i ett täcke (lite som en kram) och förklarade vänligt men bestämt för mig själv att det jag vill egentligen är att ta en promenad, som jag vet att jag blir piggare av, ta en dusch och klippa håret efter det. Just nu känns det jobbigt, det gör det ibland och det är helt okej. Man får vara sur. Sen låg jag kvar i min blåa duntäckeskokong en stund och kände känslan i bröstet tills jag orkade kliva upp. Jag var tvungen att försäkra mig om att det inte var bråttom, annars hade det bara blivit värre.

Nu är jag uppe ur sängen och har precis tagit en paus i letandet efter min sport-bh som ska finnas här någonstans. Jag blir lite irriterad över att jag inte hittar den eftersom jag nu varit så duktig på att hantera min negativa känsla och lite tycker att allt borde gå som smort nu som en belöning för detta.

Pamela Anderson, barnsoldaten och jag

Idag fick jag en insikt som att verkligheten kan vara minst lika surealistisk som fantasin. Denna insikt infann sig vid ett tillfälle när jag på jobbet ställde upp pocketböcker inom genren memoarer/biografier och Pamela Andersons självbiografi hamnade bredvid en före detta barnsoldats. Två så skilda liv möts bredvid varandra på en hylla i en bokhandel. Det första som slog mig var förstås olikheterna som måste finnas, men sen började jag tänka på likheterna och dessa är nog ännu mer fascinerande. Som människor har båda känt rädsla, sorg, ilska och glädje och allra längst inne i dem båda två finns nog det där om hur viktigt det är att höra hemma någonstans.

En sedd människa är en trygg människa.

Tankarna letar sig bakåt till starka känslor av utanförskap och att inte vara som andra, att göra fel och därför inte få vara med. Känslan av tomhet som växte sig större och större. Desperata försök att fylla tomheten.
Men sakta en trevande förhoppning och försök att sätt ord på mörkret. Äntligen fanns det någon som hade tid att lyssna. Ord som stjärnor som tänds en efter en på en nattsvart himmel och till slut kanske kan bli något vackert i sin helhet. I skenet kan jag se mig själv. Jag vet att jag är jag och jag är inte ett tomt skal. Jag är en person fylld av tankar och känslor, precis som vem som helst, men samtidig helt unik. Precis så som det ska vara egentligen.
Vi behöver varandra. Jag hade inte känt som jag gör nu om jag inte träffat människor som jag äntligen vågade låta höra om allt det som fanns inuti mig.

Det känns som att jag har gått omkring i ett par obekväma skor i hela mitt liv, men accepterat det för att alla andra har likadana skor. De klagar inte, så varför ska jag göra det? Det ska vara så!
Plötsligt upptäckte jag att skorna satt på fel fot. Det tog ett tag att knyta upp och byta fot och allt det där, men nu fattar jag att det är så här det ska kännas och att det inte var så konstigt att jag inte kunde gå ordentligt förut.

Vänligen, stöka till!

Jag hade ingen aning om att den här bloggen låg kvar! Här har jag spenderat timmar (?) på att fundera ut ett användarnamn som inte redan är taget. Alla är ju redan upptagna! Alla utom sockersnor, som jag provade bara för att se så att det inte var sidan det var fel på...

Det var roligt att läsa mina gamla inlägg. Det har hänt massor sen april. Jag fick min fina fina lägenhet! Där bor jag nu med min fina fina katt. Mitt känsloliv är inte lika dramatiskt längre, mycket tack vare DBT.
Jag har börjat arbetsträna på Akademibokhandeln för exakt en månad sen och jag stormtrivs. Det är underbart att ha något som jag måste gå upp till på morgonen. Jag blir lätt stressad, som till exempel när jag inte kan svara på frågor. Men jag kan hantera det och det känns fantastiskt!
En sak som får mig att känna mig duktig och lite viktig är att det syns när jag inte har varit där dagen innan, för då är det jättestökigt bland kallendrarna. ;P Idag när jag kom tillbaka efter trettondagen, en ledig födelsedagsfredag och en ledig helg, såg det ut som ett slagfält bland både blocken och kallendrarna. Jag ordnade genast till det förstås :)
Så om ni råkar vara i närheten av min Akademibokhandel en lördag, söndag eller onsdag och känner att ni vill göra en god gärning: gå in och stöka till som fan bland kallendrarna. Då kan jag känna mig riktigt oumbärlig sen när jag kommer tillbaka...