Vad ska man tro?

Igår började jag känna halsmandlarna svälla upp och huvudvärken lägga sig till rätta på min panna. Jag fattade direkt vad som höll på att hända: jag har varit för stressad de senaste dagarna och nu försökte min kropp, som vanligt i sådana situationer, att simulera halsfluss. Men den har gången tänkte jag inte gå på det! Oavsett hur risig jag kände mig imorgon och oavsett vilka hypokondriska tankar jag än hade (t.ex. om jag går till jobbet så kommer det att bli värre och sluta med halsamputation), skulle jag ta mig iväg!
Jag var så trött att jag knappt orkade gå ut i köket och dricka vatten. Jag sov en timme, men det hjälpte inte det minsta lilla.
Trots mitt obegripliga lidande släpade jag mig iväg till affären strax innan den stängde för att inhandla frukost. På darriga knän och med en lila blodådra pulserande i vänstra tinningen, måste..hinna... Nej, jag bara skojade. Riktigt så illa var det inte. Men jag var alltså jävligt trött.

I natt vaknade jag och kände att min hud brände och sved, men jag tog en insomningstablett för jag var fortfarande fast besluten att gå till jobbet.

I morse vaknade jag motvilligt och gjorde frukost motvilligt. Kroppen hade tydligen bestämt sig för att simulera influensa istället. Ont över allt!
Kroppen vann när pappa ringde och sa att jag borde kanske stanna hemma. Irriterad på mina stressreaktioner ringde jag sålunda och sjukskrev mig. Det var nog bra. Det är nog nämligen ingen simulering, jag har nog influensa.
Men jag har skaffat mig en läkartid nu för att kolla upp om dessa ständiga infektioner beror på stress eller på någon brist eller något annat.

Jag är rädd att jag trots allt inte orkar med den här arbetsträningen. Det känns tråkigt! Och overkligt. Jag som alltid haft filosofin att man kan precis vad som helst bara man vill och försöker. Är det inte så?
Kanske inte... Eller så är det men komplext än antingen eller och att man inte kan förvänta sig att det man vill kommer att inträffa på det sätt man vill.