Det okända mellanrummet och en liten kvart kanske

Ja, nu tänkte jag börja skriva lite igen. Fast det är svårt, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänker massor just nu eftersom jag funderar på att börja föreläsa om dels identieten som man ofta skapar sig kring sitt självskadande och hur svårt det är att kämpa sig till en frisk identitet. Det är ju inte bara att bestämma sig, det är ju att ändra på hela sitt liv och lära sig att förhålla sig till det som är normalt i sammhället på ett nytt sätt. Det finns ett mellanrum mellan det "friska" och det "sjuka" som det allt för sällan (typ aldrig) berättas om och som säkert får många att ge upp och falla tillbaka i gamla mönster.
Jag vill också föreläsa om hur man på till exempel vårdcentraler kan förebygga att det behöver gå så långt som till slutenvård. Jag har ju själv erfarehet av hur mycket hjälp som kan finnas på just en vårdcentral. Nu fick ju jag i och för sig väldigt mycket tid av dem, men jag tror att det kan hjälpa bara att veta om att det finns någonstans att ta vägen och folk som man kan visa sig för även i sina mörkaste stunder. Det skulle säkert hjälpa att få träffa någon i kvart just i den där mörka stunden, bara denna någon sa "det är okej att känna det du känner!" och kanske "vad bra att du kom hit!".
En kvart borde de väl kunna avvara trots tidspress? Dessutom tar det längre tid att sy och det behövs både läkare och sjuksköterska. Om nu det argumentet av någon anledning skulle väga tyngre än att personen som får möjligheten att komma innan hon eller han gör sig själv illa, förmodligen skulle må bättre...

Hur ska jag nu formulera och lägga upp mitt budskap för att det ska gå fram så som jag vill? Jag vill att vårdpersonal ska förstå hur värdefulla de är och hur mycket de kan betyda för människor.