Längtan

Hemskt och underbart på samma gång. Ljuva förhoppningar om hur det kommer att vara. Rosa drömmar som spunnet socker på Gröna lund. Men också rädslan att inte veta. Det kanske inte blir så utan kanske ramlar jag ner i den där svarta kladdiga sörjan Besvikelse.
Det värsta är att sen kanske inse hur omöjligt det var redan från början, det jag hoppades på. Då står jag där sen, och skrattar och pekar finger åt mig själv.

Mina egna dömanden är värre än andras. Andra kan jag gå ifrån, men mig själv måste jag ju dras med jämt. Om jag slutar döma mig själv slipper jag kanske flyktimpulsen när andra inte förstår. Borde det inte vara så?

Välkommen till Camillas tankedjungel! Ta en lian och kasta dig ut. Här finns nämligen inga stigar. Där emot finns det vacker utsikt här och där och spännande djur, en del som man får klappa och andra som man nog ska vara försiktig med, för de kan bitas. Man bör likaså se upp för kvicksand. Så håll hårt i lianen!