Sveriges svar på Marsha Linehan?

Jag kom iväg på färdighetsträningen idag och det gick jättebra! Tydligen sa jag bra saker, för efteråt sa en av tjejerna att jag måste vara ett geni. Jag blev mycket glad och stolt! :D
Jag sa att det inte är förrän jag har kunnat släppa alla krav på att jag måste ta mig i kragen och göra något åt mig själv och min situation som jag faktiskt lyckats med det. Har man en förlamande känsla av ångest blir det inte bättre av att tänka på att man borde gå en promenad eller ringa en kompis eller spola kallt vatten i ansiktet. Det funkar på stress-hysteri-sorts-ångest, men inte på förlamningsångest! Det enda man kan göra då är att gill läget. Just nu känns mitt liv som att det är totalt värdelöst och allt är piss! Så är det just nu! Jag mår skit och jag orkar inte göra nåt annat än att ligga i sängen och stirra i taket.
Ligg alltså och stirra i taket. Känn hur känslan känns och var den sitter. Bara känna! En fallgrop är att man börjar tänka en massa. Strunta i tankarna! De är oviktiga! De kommer att komma. De får vara där, men agera inte på några impulser om att ringa och skälla ut någon eller ha sönder saker. Bara känna känslan. Efter ett tag landar man liksom i känslan och blir lite kompis med den trots att den sticks eller svider, den är en del av dig. Så småningom klingar den av. Och efter en stund kan man ta den där promenaden eller ringa en kompis och bryta känslan på så vis. Men om man inte klarar av att känna en känsla, hur ska man då kunna acceptera den? Och om man inte kan acceptera alla sina känslor, hur ska man då bli en hel människa?

Nej, validering först! Sen distraktion!!

Det är viktigt med distraktion också, annars fastnar man lätt i ältande, men min poäng är att acceptansen MÅSTE komma först om man vill ha en långsiktig förändring!






Marsha Linehan är hon som hittade på DBT. F.Y.I.