Tratt-katt

Sabina kastrerades igår. Jag var tvungen att gå upp i ottan för att vara hos veterinären klockan 8.45. Och vi skulle åka kommunalt. Det har Sabina aldrig gjort förut, men det gick bra. Och vi var hos veterinären redan 8.12 (det var inte mitt fel! detvar sl-upplysningen som underskattar vissa av sina resenärers snabbhet).

Det kändes konstigt att gå därifrån utan henne och jag var jätteorolig att något skulle gå fel. Det är ju en rutinoperation och jag har aldrig hört att det har gått fel, men ändå! Jag försökte att inte tänka på det och istället ta igen lite sömn när jag kom hem, men det gick inte för det kom ett åskväder.

När jag äntligen fick hämta Sabina berättade veterinären att allt gått bra, men att hon inte lyckats sätta på Sabina någon tratt eftersom hon varit så arg. Lilla gumman! Det är inte den lilla goskatt som jag känner! Hon kanske är traumatiserad för livet! Vad har jag gjort? Det kom massor av såna tankar.

Vi tog en taxi hem. Taxichauffören ville sätta henne i bagaget, men jag sa bestämt nej! Det tänkte jag verkligen inte. Jag satte mig med buren i baksätet. Det var lugnt till en början, men någonstans på Lidingöbron började det. Det var inte Sabina alltså, utan taxigubben. Han började prata. Det var väl okej först, och jag fick också säga saker ibland, men det urartade i en lång monolog om svenska familjeförhållanden v/s hans lands, vilket det nu var. Han verkade inte mottaglig för mina åsikter, så efter några försök gav jag upp och försökte hålla koll så att han inte tog fler omvägar än han redan gjort.

Jag överlevde men kände mig nästan lika trött som Sabina när jag kom hem. Hon verkade glad att vara tillbaka i sitt eget revir. Hon stapplade en rond för att se att allt var i sin ordning, sen lade hon sig platt på vardagsrumsgolvet, helt utmattad. Jag kände mig som världens hemskaste matte! Jag lade mig ner bredvid henne så att hon inte skulle vara ensam.

Men hon piggnade faktiskt till ganska fort, efter ett par timmar gick hon nästan obehindrat omkring. Då var det dags för nästa tortyrmoment: tratten! Vi bråkade lite, men till slut kom den på. Det var inte roligt! Det tog lång tid att vänja sig och jag var hatad i säkert en timme. Hon satt i ett hörn och tittade besviket på mig ur tratten. Framåt sena kvällen förlät hon mig dock och kröp upp i mitt knä.

Jag sov lätt hela natten för att jag var orolig för att hon skulle hoppa och springa för mycket så att stygnen skulle gå upp och jag vaknade flera gånger av "pock" "pock" "skraap" från olika delar av lägenheten när hon stötte i något med tratten.

I tio dagar ska hon ha tratten, stackarn!