Alla fina!

När jag tänker på de två senaste åren, och jämför mig själv som jag är idag med den jag var då och allt det som har hänt under dessa år blir jag rörd av tacksamhet. Jag är tacksam för att jag är den jag är och för alla människor som jag har träffat på vägen. Idag träffade jag Eva och sa till henne (apropå att jag ska bli psykolog) att om jag kan göra för en person, det som hon har gjort för mig, då kommer jag att vara nöjd. Jag försökte utveckla det, men jag höll på att börja gråta, så det blev bara "du förstår inte vad du har gjort för mig."
När jag var 12-15 någonting önskade jag mig varje dag att jag skulle få vara normal och som alla andra. Jag kände mig alltid som ett freak.
Nu när jag äntligen lärt mig, eller nästan lärt mig, att acceptera och till och med tycka om det som gör mig till en person som skiljer sig från andra, och nu när jag kan säga ifrån när jag tycker annorlunda, då känner jag mig plötsligt normal. Unik som alla andra.

Jag tror att det bara är Elin och Jessica som läser min blogg, vilket är alldeles tillräckligt eftersom ni båda är så underbara och någon dag borde träffa varandra! :) I alla fall tänkte jag ta tillfället i akt och säga att ni båda alltid kommer att vara strålande stjärnor i min tankehimmel och att ni betyder jättemycket för mig!