Den lilla Camilla och den stora Camilla

Det är en sån där dag idag. En sån där grå dag när jag känner mig som en tjurig femåring utan att riktigt veta varför. Helst vill jag bara ligga under ett täcke i soffan, kolla på tv och äta godis...
Men jag har gjort det så många gånger när jag känt på det här sättet och jag vet att det inte blir bättre då, snarare sitter känslan kvar. Ibland är det mysigt att agera på sina femårings-impulser, med inte varje gång. Det som funkar bäst för mig är att vara min egen förälder. Jag låtsas att en del av mig är förälder till den lilla tjuriga femåringen och pratar med mig själv på det sättet. Det låter lite fjantigt, men det funkar jättebra för mig. I det här fallet rullade jag in mig i ett täcke (lite som en kram) och förklarade vänligt men bestämt för mig själv att det jag vill egentligen är att ta en promenad, som jag vet att jag blir piggare av, ta en dusch och klippa håret efter det. Just nu känns det jobbigt, det gör det ibland och det är helt okej. Man får vara sur. Sen låg jag kvar i min blåa duntäckeskokong en stund och kände känslan i bröstet tills jag orkade kliva upp. Jag var tvungen att försäkra mig om att det inte var bråttom, annars hade det bara blivit värre.

Nu är jag uppe ur sängen och har precis tagit en paus i letandet efter min sport-bh som ska finnas här någonstans. Jag blir lite irriterad över att jag inte hittar den eftersom jag nu varit så duktig på att hantera min negativa känsla och lite tycker att allt borde gå som smort nu som en belöning för detta.