Pamela Anderson, barnsoldaten och jag

Idag fick jag en insikt som att verkligheten kan vara minst lika surealistisk som fantasin. Denna insikt infann sig vid ett tillfälle när jag på jobbet ställde upp pocketböcker inom genren memoarer/biografier och Pamela Andersons självbiografi hamnade bredvid en före detta barnsoldats. Två så skilda liv möts bredvid varandra på en hylla i en bokhandel. Det första som slog mig var förstås olikheterna som måste finnas, men sen började jag tänka på likheterna och dessa är nog ännu mer fascinerande. Som människor har båda känt rädsla, sorg, ilska och glädje och allra längst inne i dem båda två finns nog det där om hur viktigt det är att höra hemma någonstans.

En sedd människa är en trygg människa.

Tankarna letar sig bakåt till starka känslor av utanförskap och att inte vara som andra, att göra fel och därför inte få vara med. Känslan av tomhet som växte sig större och större. Desperata försök att fylla tomheten.
Men sakta en trevande förhoppning och försök att sätt ord på mörkret. Äntligen fanns det någon som hade tid att lyssna. Ord som stjärnor som tänds en efter en på en nattsvart himmel och till slut kanske kan bli något vackert i sin helhet. I skenet kan jag se mig själv. Jag vet att jag är jag och jag är inte ett tomt skal. Jag är en person fylld av tankar och känslor, precis som vem som helst, men samtidig helt unik. Precis så som det ska vara egentligen.
Vi behöver varandra. Jag hade inte känt som jag gör nu om jag inte träffat människor som jag äntligen vågade låta höra om allt det som fanns inuti mig.

Det känns som att jag har gått omkring i ett par obekväma skor i hela mitt liv, men accepterat det för att alla andra har likadana skor. De klagar inte, så varför ska jag göra det? Det ska vara så!
Plötsligt upptäckte jag att skorna satt på fel fot. Det tog ett tag att knyta upp och byta fot och allt det där, men nu fattar jag att det är så här det ska kännas och att det inte var så konstigt att jag inte kunde gå ordentligt förut.