Det okända mellanrummet och en liten kvart kanske

Ja, nu tänkte jag börja skriva lite igen. Fast det är svårt, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tänker massor just nu eftersom jag funderar på att börja föreläsa om dels identieten som man ofta skapar sig kring sitt självskadande och hur svårt det är att kämpa sig till en frisk identitet. Det är ju inte bara att bestämma sig, det är ju att ändra på hela sitt liv och lära sig att förhålla sig till det som är normalt i sammhället på ett nytt sätt. Det finns ett mellanrum mellan det "friska" och det "sjuka" som det allt för sällan (typ aldrig) berättas om och som säkert får många att ge upp och falla tillbaka i gamla mönster.
Jag vill också föreläsa om hur man på till exempel vårdcentraler kan förebygga att det behöver gå så långt som till slutenvård. Jag har ju själv erfarehet av hur mycket hjälp som kan finnas på just en vårdcentral. Nu fick ju jag i och för sig väldigt mycket tid av dem, men jag tror att det kan hjälpa bara att veta om att det finns någonstans att ta vägen och folk som man kan visa sig för även i sina mörkaste stunder. Det skulle säkert hjälpa att få träffa någon i kvart just i den där mörka stunden, bara denna någon sa "det är okej att känna det du känner!" och kanske "vad bra att du kom hit!".
En kvart borde de väl kunna avvara trots tidspress? Dessutom tar det längre tid att sy och det behövs både läkare och sjuksköterska. Om nu det argumentet av någon anledning skulle väga tyngre än att personen som får möjligheten att komma innan hon eller han gör sig själv illa, förmodligen skulle må bättre...

Hur ska jag nu formulera och lägga upp mitt budskap för att det ska gå fram så som jag vill? Jag vill att vårdpersonal ska förstå hur värdefulla de är och hur mycket de kan betyda för människor.

Identifiering av nåt

Shit altså! Vad jag verkligen inte har så bra koll som jag trodde på mina känslor! I terapin just nu går vi igenom känsloreglering och identifiering av känslor. Jag trodde att jag var mycket bättre på att identifiera mina känslor och acceptera dem, men så var det inte alls.
Och så ska jag prata med psykologen om det jobbigaste med detta, men det går inte för att mina tankar fladrar iväg och vägrar att formulera sig i ord. Det enda jag kunde tänka på igår hos psykologen var att hon nämnt "Mr Darcy i 1800-talskalsonger" när vi pratade om...vad det nu var. Detta gjorde det ganska omöjligt att identifiera mina jobbiga känslor, eftersom jag började skratta. Freud har säkert nåt namn för sånt.

Igår var jag med min kära kära Muj och såg Män som hatar kvinnor. Den var bra!! Noomi Racpes (eller vad hon nu heter), var grym!!!

Namnbyte för bloggen!

Äntligen! Jag kom på ett bloggnamn som jag tycker att jag kan stå för. Jag är inspirerad av Marcus Birro som skriver:

"Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån
All sorg är allmängiltig
Det är därför jag envisas att skriva om min
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du"


Jag har tänkt på det innan jag läste det, men han formulerar det så bra. Jag är säker på att alla är lika unika, vissa har bara lättare att dölja det än andra, en del vet kanske inte om det och vissa tror att de är en av mycket få som inte tillhör den gråa massan.
Jag är en av alla unika. Det ger mig ett slags lugn inombords att tänka så. Då känner jag mig inte ensam, bara speciell.

Stolthet och fördömande

Jag har så mycket att berätta men det går inte att formulera det. Jag vill skriva om vikten av att känna sig betydelsefull för andra människor. Men det är så svårt att skriva. Det kanske är för stort...

Eller så har jag ett motstånd mot det för att jag känt mig så osynlig och intalat mig att jag inte får märkas under så lång tid. Men just därför vet jag ju hur viktigt det är, i alla fall för mig. Det bästa som finns är att göra någon annan glad. Att märka att det jag gjort har betytt något.

Jag gör avtryck i andra människors liv. Alla gör avtryck i andra människors liv, även om man inte är medveten om det. Jag tycker att folk i allmänhet borde bli bättre på att berätta för varandra vilka intryck de gör, särskilt poitiva, då. Det är så viktigt att få höra det.



Fast det är ju inte bara för andra som man ska vara betydelsefull, man ska ju vara det för sig själv också. Här om dagen när jag var ledsen var jag tvungen att inse att det inte fanns något annat att göra än acceptera känslan, hur jobbig den än var. Att stanna kvar var enda sättet att komma bort från den, faktiskt. Så jag lade mig ner och accepterade känslan fullt ut, fast det var grymt jobbigt. Efter tio minuter, en kvart, någonting var det mycket bättre och då bestämde jag mig för att göra något som jag kunde vara stolt för. Så jag tog itu med disken. Det hade räckt med det egentligen, men jag städade lite och tvättade också när jag ändå var igång. Sen kände jag mig jättenöjd.

Hushållssyslor funkar jättebra när jag behöver känna mig stolt eftersom jag tycker att det är så jobbigt och eftersom det blir ett synligt resultat efteråt. Över huvudtaget att göra sånt som man dragit på länge funkar. Om man gör det för att ha något att vara stolt över är det lättare än att försöka tvinga sig till det för att man måste.

Ibland är det i och för sig svårt att känna sig stolt över sig själv, särskilt när det gäller disk och sånt som den lilla fördömande rösten i huvudet tycker är något man ska göra utan att klaga. Men sanningen är att om DU gör något fast det är jobbigt för DIG, så kan du vara stolt. Det är i alla fall min sanning, feel free att hålla med eller säga emot.

Kattplåster

Jag har haft en allmänt skitjobbig helg, så det är ju inte så konstigt att alla de mest rabiata människorna som bor på Lidingö väljer denna dag som sin köpa-bok-dag. När jag började imorse kastade de sig genast över mig med sina fågor, som naturligtvis var sådana att jag inte kunde svara på dem. Jag var nära att gå hem, men jag höll faktiskt ut och som belöning köpte jag munskölj och tandtråd till mig själv. Den dyraste munsköljen, till och med. Den hade finast färg och så var det något extra med den. Jag orkade inte ta reda på vad som var extra, men det blir nog bra. Jag är duktig och jag är värd det. Yes...


När jag kom hem fick jag ett spinnande kattplåster på mig, då kändes det mycket bättre. En sak som jag älskar med djur är hur självklart de kan klätra upp i ens knä när man helt uppenbart är upptagen med något. Det bästa är när de hoppar upp igen efter att man kört bort dem. Jag tror att de kanske blir besvikna ibland, men jag tror inte att de drar slutsatsen att det är dem det är fel på och att de måste ändra på sig.

Igår låg jag i soffan och slösurfade med datorn lutad mot mina uppdragna knän. Sabina var trött och bestämde sig för att det skulle vara mysigt att sova på mig. Sålunda hoppade hon upp och bredde ut sig mellan datorn och min haka. Jävligt nöjd och utan att bry sig om att hon skymde min sikt. Hon är sötast i världen!

Acceptera verkligheten

Asså jag måste verkligen byta det här pubertala bloggnamnet till något bättre....
Jag använder ju inte ens stålhättekängor längre.