Längtan

Hemskt och underbart på samma gång. Ljuva förhoppningar om hur det kommer att vara. Rosa drömmar som spunnet socker på Gröna lund. Men också rädslan att inte veta. Det kanske inte blir så utan kanske ramlar jag ner i den där svarta kladdiga sörjan Besvikelse.
Det värsta är att sen kanske inse hur omöjligt det var redan från början, det jag hoppades på. Då står jag där sen, och skrattar och pekar finger åt mig själv.

Mina egna dömanden är värre än andras. Andra kan jag gå ifrån, men mig själv måste jag ju dras med jämt. Om jag slutar döma mig själv slipper jag kanske flyktimpulsen när andra inte förstår. Borde det inte vara så?

Välkommen till Camillas tankedjungel! Ta en lian och kasta dig ut. Här finns nämligen inga stigar. Där emot finns det vacker utsikt här och där och spännande djur, en del som man får klappa och andra som man nog ska vara försiktig med, för de kan bitas. Man bör likaså se upp för kvicksand. Så håll hårt i lianen!

Bokreans välsignelse

Bokrea!!! JAAA!! Det är jätteroligt när det är massor av folk och mycket att göra! Jag älskar ju, som sagt när folk frågar mig saker som jag vet. Det roligaste är när jag får diskutera böcker med folk. Då känner jag mig så oerhört intellektuell.

Jag var nära ett sammanbrott imorse när jag var tvungen att ringa till Sos (Socialstyrelsen, inte 112). Blanketter och samtal med myndigheter är nervgift för mig!! Jag hade äntligen tagit mig för att ringa. Tagit mod till mig. Uppbådat styrka. Med bultande hjärta och getingar i magen ringe jag. Kanske borde jag ha skrivit ett testamente innan jag gjorde något sånt här?
En signal gick fram, sen informerades jag av en telefonsvarare att jag kommit till missbruks-och beroendeenheten. Just då kändes det som att missbruk var det enda problemet jag INTE hade. Dessutom var jag sen till jobbet!
Tackvare en snäll Malin på jobbet lugnade jag ner mig, tog reda på rätt telefonnummer och ringde. Så nu är det avklarat i alla fall. Och jag blev på bra humör av att ha så mycket att göra.

BTW... ett boktips i alla kategorier: Låt den rätte komma in, av John Ajvide Lindkvist. Det står under deckare. Och, Elin, den utspelar sig i området där vi var på skogs-rave!!
Den är spännande, rolig och kärleksfull. Man älskar alla karaktärerna och blir aldrig uttråkad eftersom det är flera paralella historier på samma gång. Det jag tycker bäst om är hur levande och äkta hela berättelsen känns.

Cirkulera då!

Jag tog en nästan fantastisk promenad i skogen. Det var massor av snö och lagom kallt. Perfekt! Jag hade kanske velat att det var soligt också, men det spelade inte så stor roll. Det som förstörde var att jag har världens sämsta blodcirkulation! Jag rör mig ju! Jag står inte stilla en sekund (nästan) på jobbet och jag ligger inte i soffan hela tiden när jag är hemma heller, så jag fattar inte varför. Jag får fruktansvärda myrkrypningar i hela kroppen när jag går en vanlig promenad på ca 5 km. Vad är grejen??

Igår köpte jag kläder. Det var roligt! Jag gjorde klipp och allt!

Helvetet i pocketformat

Det har varit lite jobbigt i någon vecka. Inget speciellt och inte outhärdligt, men så pass jobbigt att det har stört mig i alla fall. Jag har fått anstränga mig för att vara positiv. Igår kom det till exempel en gubbe och frågade efter en penna som var tjockare än 0,7 och som man kunde använda när man skrev på papper (?!). När han fick reda på att jag var praktikant sa han att det kanske inte var någon höjdare och att han var ute efter en expert.
Gubbjäveln skulle köpa en penna! Inte en ny bil! Hur svårt tror han att det kan vara? Jag sa åt honom att vända sig till informationen där de förhoppningsvis var kunnigare. Varpå han svarade mig ett vilset jaha? Jag fattade ju att han ville att jag skulle springa och hämta och fixa åt honom men det sket jag i.

Idag när jag skulle ta hand om en ny bokleverans hände det som fick bägaren att rinna över: Berny Pålssons "Känn pulsen slå" hade kommit på pocket. Jag var inte beredd! Detta utlöste en lättare panikattack som gjorde att jag behövde ta det lugnt resten av dagen.
Jag tänkte på det efteråt, varför jag reagerade så starkt på den boken? Jag ser ju "Vingklippt ängel" i bokhyllan varje dag och jag har sett "Känn pulsen slå" i inbundet format några gånger utan att det blev så. Jag kom fram till att det som jag skrev ovan, var det som fick bägaren att rinna över helt enkelt. Jag har kämpat hårt för att ens vilja må bra. Berny Pålssons skrivande är ett enda glorifierande av psykisk sjukdom och självdestruktivitet.
"Känn pulsen slå" i billigt pocketformat kändes som en billig biljett tillbaka till ett helvete som jag inte vill tillbaka till. Jag tänker inte läsa den boken och jag tänker i möjligaste mån undvika att ens titta på någon av hennes böcker. Tyvärr blir det nog svårt eftersom vi fick ett helt gäng och de ska säkert stå både på "Nyhet" och "Fakta". Men jag får väl hitta strategier för det också.
Vi har ett ex av "Vingklippt ängel", men den har visst hamnat bakom Göran Perssons självbiografi... Och det är visst en bok som står framför den inbundna verisionen av "Känn pulsen slå".
Jag tänker inte bara på mig själv utan på andra också. Det är farligt att läsa såna böcker om man inte mår bra. Man kan komma på så många sätt att förstöra för sig själv att man inte behöver lära sig nya genom att läsa om hur andra gjort. Visst kan man få tröst av att läsa om någon som känner som man själv, men, nej jag vet inte vad jag ska skriva... Jag blir så arg! Man har väl rätt att skriva vad man vill, men det är så synd när det kan göra så stor skada. Det bildades ju en hel kultur kring Berny Pålsson och "Vingklippt ängel" med tjejer som kopierade henne och hennes sjukdom.
Varje människa måste ta sitt ansvar att göra det som får henne eller honom att må bäst, men säg det till en 15-åring som tror att hon är sämst i världen och har erfarenheten att ingen lyssnar på henne. Vad är det mest naturligt att hon gör när hon läser om en tjej som känner precis som hon? När hon upptäcker att hon inte är ensam om att ha de känslor och tankar hon har? Självklart kopierar hon den tjejen hon läst om. Identifikation med en stark förebild är helt naturligt oavsett vem förbilden är, om den har åstadkommit underverk eller katastrofer. Alla har väl förbilder. En av mina är Sofia Åkerman som skrev "Zebraflickan", om hur hon tog sig ut ur sitt helvete. Hon och jag är för övrigt födda samma år i samma stad ;P

Nu ska jag laga mat! Det är viktigt att man äter bra och regelbundet om man vill må bra, och det vill ju jag. Så det så!

Sveriges svar på Marsha Linehan?

Jag kom iväg på färdighetsträningen idag och det gick jättebra! Tydligen sa jag bra saker, för efteråt sa en av tjejerna att jag måste vara ett geni. Jag blev mycket glad och stolt! :D
Jag sa att det inte är förrän jag har kunnat släppa alla krav på att jag måste ta mig i kragen och göra något åt mig själv och min situation som jag faktiskt lyckats med det. Har man en förlamande känsla av ångest blir det inte bättre av att tänka på att man borde gå en promenad eller ringa en kompis eller spola kallt vatten i ansiktet. Det funkar på stress-hysteri-sorts-ångest, men inte på förlamningsångest! Det enda man kan göra då är att gill läget. Just nu känns mitt liv som att det är totalt värdelöst och allt är piss! Så är det just nu! Jag mår skit och jag orkar inte göra nåt annat än att ligga i sängen och stirra i taket.
Ligg alltså och stirra i taket. Känn hur känslan känns och var den sitter. Bara känna! En fallgrop är att man börjar tänka en massa. Strunta i tankarna! De är oviktiga! De kommer att komma. De får vara där, men agera inte på några impulser om att ringa och skälla ut någon eller ha sönder saker. Bara känna känslan. Efter ett tag landar man liksom i känslan och blir lite kompis med den trots att den sticks eller svider, den är en del av dig. Så småningom klingar den av. Och efter en stund kan man ta den där promenaden eller ringa en kompis och bryta känslan på så vis. Men om man inte klarar av att känna en känsla, hur ska man då kunna acceptera den? Och om man inte kan acceptera alla sina känslor, hur ska man då bli en hel människa?

Nej, validering först! Sen distraktion!!

Det är viktigt med distraktion också, annars fastnar man lätt i ältande, men min poäng är att acceptansen MÅSTE komma först om man vill ha en långsiktig förändring!






Marsha Linehan är hon som hittade på DBT. F.Y.I.

Vardag, kära vardag!

Solen skiner (eller sken, nu är det visst alldeles mörkt ute) och det har varit en bra dag! Jag har ont i höften efter min massiva work out igår... men jag har jobbat och jag har träffat Eva på läkarmottagningen och Sabina har lugnat ner sig nu, katten alltså. Jag får fortsätta arbetstränan där jag är nu även efter den tid som var bestämd från början. Det känns bra!
Äntligen en vardag med rutiner! Och äntligen känns det skönt att vara ledig.

Några nya insikter? Nej, inte direkt. Jag övar mig på att vara icke dömande och att acceptera verkligheten för vad den är. Sånt får man nog jobba på hela livet, men det är inte mindre viktigt för det! Tvärt om. Livet blir lättare! Idag när mina grannar väsnades i trapphuset tänkte jag helt spontant "det där är mina grannar, de låter så", istället för att bli irriterad. Det är ett framsteg!

Imorgon ska jag på DBT och jag vill inte som vanligt. Men den här gången vill jag inte alls! Jag tänkte skolka, men sen kom jag på att jag skulle träffa psykologen precis efter för att jag missade min förra tid i fredags och hon är borta nu på fredag. Jag kan alltså inte smita.
Vi går igenom känslohantering nu. Läxa till imorgon är att skriva om en situation där man upplevde en viss känsla. Denna känsla är den jag har svårast för och jag vill inte prata om det i gruppen. Jag har inte gjort läxan och jag vet inte om jag kommer att göra den heller. Jag är inte ens säker på att jag har upplevt den känslan den här veckan...

Nej, nu ska jag gå och torka upp en kattspya som jag hörde läggas i köket.


peace out!

PS. Elin, jag är helt på angående det där med att spänna oss i rosa paljettkostymer!!

Katten löper, matte lyfter vikter och drar ordvitsar

Jag har fått hantlar av pappa! Såna där med olika vikter som man skruvar på. Det är lite omständigt att hålla på och fippla (NU är det ett ord iaf!) med de där vikterna mellan varenda övning, men det funkar. Jag tränade med dem idag. Jag har inte tränat med vikter förut, men det kändes jättebra!

Min lilla kissekatt löper. Det är jättesynd om henne! Hur mycket hon än ropar, kommer det ingen pojke. Men jag tror att det börjar lugna sig nu. Jag hade ingen aning om att en katt kunde åstadkomma såna ljud, och med den styrkan! Det är nästan så att fönstren skallrar. Det är ganska jobbigt att vakna av det klockan fem på morgonen...
Fast värst är att hon markerar revir nu också. Jag skurar aldrig i vanliga fall, men det har jag gjort både idag och igår. Igår tog jag hela lägenheten men idag bara hallen och sovrummet.

På begäran ska jag nu berätta allt det jag vet om hur en finne på nästan kan orsaka inflammation i hjärnan: Jag hörde det på radio, tror jag, eller läste det på något tillförlitligt ställe. Det är alltså sant! Det är tydligen så att man bör söka läkare om man har en onormalt stor finne på näsan... fast jag vet inte... vem gör det? Jag har haft onormalt stora finnar på näsan och överlevt utan läkarhjälp. Jag överlevde även min förkylning, som troligtvis även väckte upp en gammal obehandlad halsfluss, så nu äter jag penisilin. Mitt tillstånd är stabilt.

Döende i förkylning

Jag är sjuk för tredje gången på en månad. Jag som brukar ha ett immunförsvar lika ogenomträngligt som pansar! Det känns ovant och jag är rädd för alla följdsjukdomar som kan uppstå om jag inte vårdar mig själv intensivt. Lunginflammation, hjärtmuskelinflammation... Jag har även hört om någon som fick någon sorts inflammation i hjärnan bara på grund av en finne på näsan. Tänk då vad en förkylning kan göra med hjärnan om man inte passar sig!

Jag använder katthemssidor på internet för att distrahera mig från dessa hypokondriska katastroftankar. Jag är nämligen lite sugen på en till katt, mest för Sabinas skull eftersom jag jobbar nu och hon gärna vill ha sällskap hela hela tiden. Jag står i valet och kvalet att låta henne få ungar, men jag tror trots allt att det är ett för stort projekt för mig.