Arbetspsykolog my ass!

I måndags var min arbetsförmedlare och hälsade på mig på jobbet. Hon vill att jag ska gå till en arbetspsykolog och få klart för mig vad jag vill göra med mitt liv och om det är en bra tidpunkt att börja plugga när jag bestämmer att jag vill det. Ett erbjudande i all välmening, det förstår jag, men det är inget jag känner minsta behov av. Jag vet vad jag vill göra och jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta när det är en bra tidpunkt för mig att börja plugga. Mitt minne och min koncentrationsförmåga är nästan som den ska vara, men jag är inte tillräckligt stresstålig än, det vet jag, och jag vet inte det bättre för att ett psykologikt test säger det. Anledningen till att jag är arg på min arbetsförmedlare är att hon inte gav sig när jag höll fast vid att jag inte behövde en arbetspsykolog. Hon förklarade bara allt mer ingående varför det kunde vara bra, vilket blev det samma som att nervärdera mig och min självkännedom.

Det spelar ingen roll hur stora och starka vingar man har, man lär sig inte flyga om man bara blir buren hela tiden!
Om jag säger att jag kan, då kan jag! Eller så vill jag komma på själv att jag inte kan.

Jag blev sjuk på tisdagen och är sjuk idag med. Det är samma halsont och feber som innan helgen. Jag har roat mig med att läsa kemi och göra kluriga tester på internet bara för att få känna att hjärncellerna sitter som de ska.

En dag mittemellan två dagar

Idag var jag på jobbet igen efter tre dagars ledighet och två dagars sjukdom. Jag har känt mig seg i huvudet sedan i fredags och det gör att jag inte är lika bra på alfabetet som jag brukar och det i sin tur gör att det tar mycket längre tid när jag ska ställa upp böcker och göra fint och så. Men det var inte så mycket att göra idag. Kanske är det så här det brukar vara. Det tycker jag i och för sig verkar lite tråkigt. Jag funderar på att börja jobba på stora Akademibokhandeln i stan om jag inte får vara kvar där jag är nu när den första 3-månadersperioden av min arbetsträning är slut. Jag tror i och för sig att jag får det, men om det ska vara så här lugnt så kanske jag ska byta i alla fall. Dessutom finns det ett större sortiment att ha personalrabatt på där...

Min sjukdom, mitt mystiska halsflussliknande virus, har åter intagit min kropp. Jag har skitont i vänster halsmandel och jag har den högsta febern jag haft på åratal! Jag har 37,3! Ja, jag är hypokondriker, men till mitt försvar vill jag säga att min normaltepratur är 36,4 och jag får väldigt sällan feber när jag är sjuk.


...med andra ord, inga stora insiter eller omfattande livsbeslut idag. Sådana dagar förekommer.

Den lilla Camilla och den stora Camilla

Det är en sån där dag idag. En sån där grå dag när jag känner mig som en tjurig femåring utan att riktigt veta varför. Helst vill jag bara ligga under ett täcke i soffan, kolla på tv och äta godis...
Men jag har gjort det så många gånger när jag känt på det här sättet och jag vet att det inte blir bättre då, snarare sitter känslan kvar. Ibland är det mysigt att agera på sina femårings-impulser, med inte varje gång. Det som funkar bäst för mig är att vara min egen förälder. Jag låtsas att en del av mig är förälder till den lilla tjuriga femåringen och pratar med mig själv på det sättet. Det låter lite fjantigt, men det funkar jättebra för mig. I det här fallet rullade jag in mig i ett täcke (lite som en kram) och förklarade vänligt men bestämt för mig själv att det jag vill egentligen är att ta en promenad, som jag vet att jag blir piggare av, ta en dusch och klippa håret efter det. Just nu känns det jobbigt, det gör det ibland och det är helt okej. Man får vara sur. Sen låg jag kvar i min blåa duntäckeskokong en stund och kände känslan i bröstet tills jag orkade kliva upp. Jag var tvungen att försäkra mig om att det inte var bråttom, annars hade det bara blivit värre.

Nu är jag uppe ur sängen och har precis tagit en paus i letandet efter min sport-bh som ska finnas här någonstans. Jag blir lite irriterad över att jag inte hittar den eftersom jag nu varit så duktig på att hantera min negativa känsla och lite tycker att allt borde gå som smort nu som en belöning för detta.

Pamela Anderson, barnsoldaten och jag

Idag fick jag en insikt som att verkligheten kan vara minst lika surealistisk som fantasin. Denna insikt infann sig vid ett tillfälle när jag på jobbet ställde upp pocketböcker inom genren memoarer/biografier och Pamela Andersons självbiografi hamnade bredvid en före detta barnsoldats. Två så skilda liv möts bredvid varandra på en hylla i en bokhandel. Det första som slog mig var förstås olikheterna som måste finnas, men sen började jag tänka på likheterna och dessa är nog ännu mer fascinerande. Som människor har båda känt rädsla, sorg, ilska och glädje och allra längst inne i dem båda två finns nog det där om hur viktigt det är att höra hemma någonstans.

En sedd människa är en trygg människa.

Tankarna letar sig bakåt till starka känslor av utanförskap och att inte vara som andra, att göra fel och därför inte få vara med. Känslan av tomhet som växte sig större och större. Desperata försök att fylla tomheten.
Men sakta en trevande förhoppning och försök att sätt ord på mörkret. Äntligen fanns det någon som hade tid att lyssna. Ord som stjärnor som tänds en efter en på en nattsvart himmel och till slut kanske kan bli något vackert i sin helhet. I skenet kan jag se mig själv. Jag vet att jag är jag och jag är inte ett tomt skal. Jag är en person fylld av tankar och känslor, precis som vem som helst, men samtidig helt unik. Precis så som det ska vara egentligen.
Vi behöver varandra. Jag hade inte känt som jag gör nu om jag inte träffat människor som jag äntligen vågade låta höra om allt det som fanns inuti mig.

Det känns som att jag har gått omkring i ett par obekväma skor i hela mitt liv, men accepterat det för att alla andra har likadana skor. De klagar inte, så varför ska jag göra det? Det ska vara så!
Plötsligt upptäckte jag att skorna satt på fel fot. Det tog ett tag att knyta upp och byta fot och allt det där, men nu fattar jag att det är så här det ska kännas och att det inte var så konstigt att jag inte kunde gå ordentligt förut.

Vänligen, stöka till!

Jag hade ingen aning om att den här bloggen låg kvar! Här har jag spenderat timmar (?) på att fundera ut ett användarnamn som inte redan är taget. Alla är ju redan upptagna! Alla utom sockersnor, som jag provade bara för att se så att det inte var sidan det var fel på...

Det var roligt att läsa mina gamla inlägg. Det har hänt massor sen april. Jag fick min fina fina lägenhet! Där bor jag nu med min fina fina katt. Mitt känsloliv är inte lika dramatiskt längre, mycket tack vare DBT.
Jag har börjat arbetsträna på Akademibokhandeln för exakt en månad sen och jag stormtrivs. Det är underbart att ha något som jag måste gå upp till på morgonen. Jag blir lätt stressad, som till exempel när jag inte kan svara på frågor. Men jag kan hantera det och det känns fantastiskt!
En sak som får mig att känna mig duktig och lite viktig är att det syns när jag inte har varit där dagen innan, för då är det jättestökigt bland kallendrarna. ;P Idag när jag kom tillbaka efter trettondagen, en ledig födelsedagsfredag och en ledig helg, såg det ut som ett slagfält bland både blocken och kallendrarna. Jag ordnade genast till det förstås :)
Så om ni råkar vara i närheten av min Akademibokhandel en lördag, söndag eller onsdag och känner att ni vill göra en god gärning: gå in och stöka till som fan bland kallendrarna. Då kan jag känna mig riktigt oumbärlig sen när jag kommer tillbaka...