Vad ska man tro?

Igår började jag känna halsmandlarna svälla upp och huvudvärken lägga sig till rätta på min panna. Jag fattade direkt vad som höll på att hända: jag har varit för stressad de senaste dagarna och nu försökte min kropp, som vanligt i sådana situationer, att simulera halsfluss. Men den har gången tänkte jag inte gå på det! Oavsett hur risig jag kände mig imorgon och oavsett vilka hypokondriska tankar jag än hade (t.ex. om jag går till jobbet så kommer det att bli värre och sluta med halsamputation), skulle jag ta mig iväg!
Jag var så trött att jag knappt orkade gå ut i köket och dricka vatten. Jag sov en timme, men det hjälpte inte det minsta lilla.
Trots mitt obegripliga lidande släpade jag mig iväg till affären strax innan den stängde för att inhandla frukost. På darriga knän och med en lila blodådra pulserande i vänstra tinningen, måste..hinna... Nej, jag bara skojade. Riktigt så illa var det inte. Men jag var alltså jävligt trött.

I natt vaknade jag och kände att min hud brände och sved, men jag tog en insomningstablett för jag var fortfarande fast besluten att gå till jobbet.

I morse vaknade jag motvilligt och gjorde frukost motvilligt. Kroppen hade tydligen bestämt sig för att simulera influensa istället. Ont över allt!
Kroppen vann när pappa ringde och sa att jag borde kanske stanna hemma. Irriterad på mina stressreaktioner ringde jag sålunda och sjukskrev mig. Det var nog bra. Det är nog nämligen ingen simulering, jag har nog influensa.
Men jag har skaffat mig en läkartid nu för att kolla upp om dessa ständiga infektioner beror på stress eller på någon brist eller något annat.

Jag är rädd att jag trots allt inte orkar med den här arbetsträningen. Det känns tråkigt! Och overkligt. Jag som alltid haft filosofin att man kan precis vad som helst bara man vill och försöker. Är det inte så?
Kanske inte... Eller så är det men komplext än antingen eller och att man inte kan förvänta sig att det man vill kommer att inträffa på det sätt man vill.

Orkaaah!!

Det blir ju aldrig något!! Inte på riktigt i alla fall. Det blir bara halvfärdigt. En grym ide från början och som jag påbörjar om jag får börja med en gång, men om jag tar en paus i utförandet, tar det liksom slut där. Varför är det så svårt att genomföra saker och ting som jag tänkt mig det? Till exempel började jag storstäda i måndags. Jag var jätteduktig och dammsög varje millimeter av lägenheten, utom sovrummet eftersom tvätten tog upp så pass stor del av golvet att jag tänkte vänta med det till efter jag tvättat (jag hade tvättid lite senare).
Nu på torsdagen har jag visserligen tvättat, men inte dammsugit sovrummet och dammet lär vid det här laget ha spridit sig därifrån till resten av lägenheten så att jag måste göra om hela dammsugningen igen innan jag kan skura lägenheten som jag också hade tänkt göra och därför lämnade möblemanget i en enda röra efter mitt minutiösa arbete med dammsugaren. Nu sitter jag alltså här i soffan som står på sniskan någon meter ut från väggen och funderar på om det är värt det att skjuta tillbaka den eller om själva nu-ska-jag-verkligen-verkligen-vårstäda-magin kommer att försvinna då? Fast jag vet inte, jag kan inte riktigt komma fram till något eftersom tankearbetet är ganska ansträngande. Soffan står där den står för att jag inte orkar bestämma mig och jag sitter där jag sitter också för att jag inte orkar bestämma mig om jag är sjuk eller inte. Egentligen borde jag vara på väg till tåget nu, men jag kanske är sjuk. Nu i skrivande stund har jag kommit fram till att jag nog inte är sjuk och att jag borde ha tagit mig iväg. Det känns ju inte så bra. Nu kommer jag ha ångest över det. Kanske kan ångesten ge mig energi nog att städa? Det gör den ibland, då kan jag åtminstone reglera antalet saker jag har ångest över genom att eliminera en. Funkar så där. Bättre än inget. Definitivt bättre än att ligga kvar i den sneda soffan och glo på YouTube…

Sabina är i alla fall lycklig. Hon sover i mitt knä och tycker att matte är som allra bäst när hon gör så lite som möjligt.
Så helt meningslöst är inte horrisontalläget i soffan heller när allt kommer omkring.