En massa meningslöst babbel

Jag har en låda med böcker som jag ska sälja. Den har stått och tagit upp plats i ett halvår minst. Odag tog jag mig äntligen för att stoppa några av böckerna i en ryggsäck och bära iväg dem till antikvariatet där jag tänkte sälja dem. Men han som köper in var inte däär.
Aja, jag får väl va fattig då.

Jag var hos min kurator innan min misslyckade bussinessresa. Jag fick två extratider den här veckan efter det som hände i torsdags. Han sa "Jag tycker att vi bokar in ett par extratider. Jag tror att det kan vara bra för dig också."
Det slog mig efteråt att det lät som att tiderna i första hand var för hans skull. Jag påpekade det idag, och fick svart på vitt det som jag anat länge: han har mer separationsångest än jag inför att vi ska avsluta nu när jag börjar på DBT.
På torsdag blir det ett nytt försök till bedömningssamtal.

Det är kallt och jag fryser! Och så är jag trött!! Gnäll gnäll!
Fast mest av allt är jag hungrig.

En armé i bakfickan

Jag ska fortsätta blogga. Ja, det ska jag! Jag märkte att jag var lite ringrostig i mitt skrivande, och så fick jag den alldeles fenomenala insikten om att bloggande kan vara ett bra sätt att putsa upp språket igen.

Men vad ska jag skriva då? Det är i och för sig inte som att jag har brist på saker att skriva, så frågan är väl egentligen: var ska jag börja?

Det är två dagar kvar tills jag ska skriva kontrakt på min drömlägenhet. Jag vågar knappt tro att det är sant. Jag KAN inte tro det förrän jag har det påskrivna pappret i min hand. Fast jag är samtidigt orolig för att det sprider negativ energi att inte tro det. Den fantastiska dr. S pratar alltid om tankarnas kraft, och det låter ju helt vettigt att man kan framkalla saker genom att tänka dem, men samtidigt är det ju skitläskigt att vara helt säker för tänk om jag skulle råka tänka något så att de plötsligt hittar en anledning till att jag inte får lägenheten. Jag ska sluta kalla lägenheten för drömlägenhet i alla fall, för då låter det som om det inte är på riktigt. Verklighetslägenhet.


I torsdags blev jag illa bemött, för att inte säga psykiskt misshandlad av en sekreterare på psykmottagningen.

Torsdagen i punktform:

• Jag går upp tidigt för att hinna med morgonrutin extended version, eftersom jag skulle till mitt första bedömingssamtal på KS.
• 8.45, när jag sitter på bussen på väg till KS, ringer de därifrån och ställer in. Jag blir besviken.
• 8.48 hoppar jag av bussen i centrum för att gå till E på läkarmottagningen i stället. Men det visar sig att E är i Uppsala.
• 9.00 går jag till öppenvården.
• Receptionisten blir sur och säger att jag får vänta, vilket jag gör.
• 10.00 hämtar min terapeut en ny patient.
• Receptionisten hävdar att det var mitt ansvar att säga till att jag var där.
• Jag säger emot (men är inte otrevlig!!)
• Receptionisten drar igen luckan.
• Jag får panik

Jag orkar inte dra hela historien. Men det var typ det som hände. Det var mer dramatiskt och mer tydligt att receptionisten var en subba. Hon försökte dessutom ljuga för min pappa och få honom att tro att jag helt utan anledning gått fram till receptionen och bankat på plexiglasfönstret och skrikit jävla fittkäring, vilket jag gjorde, men det var efter att hon dragit igen luckan i ansiktet på mig. Hennes version var inte speciellt trovärdig eftersom alla som känner mig lite lite grann vet att jag inte skulle göra så om det inte verkligen hade hänt något.

Jag var på psyk idag och min kurator sa att en annan sekreterare, min favorit och antagligen den som har mest status av de fyra som jobbar där, hade sagt precis så att jag inte skulle bete mig så utan anledning. Hon hade pratat med fittkäringen också. Fast nu tycker jag inte att hon är en fittkäring, för hon verkar ha fått det rätt svårt. Jag kallar henne därför Ulla i resten av texten. Hon heter det alltså. Det är inte som att jag väljer en mildare variant av fittkäring genom att kalla henne så.

En tredje sekreterare, som jag har uppfattat som ganska stressad och likgiltig, brukar tydligen säga snälla saker om mig. Hmm, jag hade ingen aning om att jag gör intryck på folk även om jag inte anstränger mig.

Hur som helst är jag inte den man bråkar med ostraffat, trots att jag verkar försvarslös. Jag har nämligen en hel armé i bakfickan.

Min kurator ingår förstås i min armé. Jag var på stan med honom i onsdags. Han bjöd mig på fika och gav mig ett jätte-jättefint och helt gigantiskt kandelaber i inflyttnigspresent. Det var dessutom helt sjukt dyrt! Jag tänker inte ens skriva vad det kostade.

Sen åkte vi omkring på Lidingö i hans fina bil. Jag älskar att åka bil. Särskillt när det regnar, och det gjorde det.

Relationen som jag har med mig kurator låter säkert ganska oproffessionell och skum, men det är obeskrivligt hur mycket den relationen har betytt och hur den har hjälpt mig. Hade han inte varit gay hade jag nog inte vågat bli bjuden på fika och ta emot dyra presenter och sånt, då hade jag varit misstänksam. Men han är väldigt gay, så det är lugnt.

Och så har jag E. Det är svårt att beskriva henne. Hon är varm, ljus och klok. Hon orkar säga samma sak till mig tusen gånger och när jag gjort destruktiva saker blir hon arg, fast inte jättearg, för hon tycker att det är så dumt, som om hon inte ens bevärdigar sånt beteende med ilska. Hon är som en mamma för mig, fast det vågar jag sbsolut inte säga. Jag skulle vilja säga det, fast bara om jag var säker på att hon blev glad. Jag tycker att hon borde bli det för det är en fet komplimang, men vad vet jag.

Dr S är en annan viktig person. Hon var min läkare på läkarmottagningen jag går till, men nu jobbar hon inte där längre. Fast eftersom jag är så speciell ;P har jag fått hennes schema för när hon jobbar på jourläkarmottagningen, och då får jag komma dit och träffa henne. Hon jobbar några gånger i månaden och tiderna är väldigt korta, men det är guld att kunna hålla kontakten med henne fast hon har slutat. Hon har en otrolig förmåga att ta saker för vad de är utan att varken förstora eller förminska och hon förstår och accepterar ångest och konstiga tankemönster på ett sätt som ingen annan jag vet. E säger att det säkert finns de som skulle betala dyrt för att få dr S's schema. Haha! Jag kan sälja det på Tradera. Nej, det ska jag inte! Det är jag som har fått det!!

Min vattenkokare luktar gubbsvett

Jag kan inte sova. Tankeverksamheten går på högvarv, så det är inte så konstigt. Jag tänker bland annat på hur i helvete Birgitta kunde flytta in i mitt gamla rum på Munkebo (internatet där jag bodde) utan vi helt kommit överens om det innan och dessutom utan att jag lämnat tillbaka nycklarna till skolan? Jag undrar också varför hon inte ringde mig när hon såg att några av mina saker var kvar i rummet. Det här är en historia för sig, och ska inte skriva om alla upprörande detaljer i den nu, trots att jag skulle vilja skriva av mig lite, men nej, det ska jag inte. En av anledningarna till att jag fortfarande sressar upp mig över det är nämligen att jag måste gå dit igen och hämta det allra sista och lämna tillbaka nycklarna. Jag har hämtat det viktigaste av det som var kvar och inget står kvar i rummet längre, och det är skönt, men jag vill inte gå dit ändå. Den tanken håller mig också vaken.
En av mina underbara läkare ska sluta. Det är det som håller mig vaken mest tror jag. Helt plötsligt ska hon sluta på läkarmottagningen och börja jobba på Karolinska. Vad ska jag göra utan henne? E, som jag går och pratar med på samma läkarmottagning, sa att det nog går att ordna så att jag kan träffa dr M ändå fast hon slutar. Hoppas det. Fast jag vet inte om jag vågar fråga henne det. Det känns konstigt.
Min andra läkare tog tjänstledigt i början av januari, men hon jobbar fortfarande på jourläkarmottagningen några dagar i månaden och jag får komma dit och prata med henne om jag vill. Det känns inte konstigt när jag väl har fått en tid, men det är alltid jättejobbigt att få en tid. Först måste man prata med en sjuksköterska och säga vad det gäller, och jag vet aldrig riktigt vad det gäller så det är svårt att komma på vad jag ska säga. Mår man psykiskt dåligt ska man inte ringa jourläkaren utan NoA-teamet. Jag hatar NoA-teamet! Dessutom är jag rädd att låta som en stalker eftersom jag för säkerhets skull måste fråga om det är dr S som jobbar. Nu låter det som jag har varit där massor av gånger, men det är faktiskt bara två, och när jag tänker efter hade jag bara det här problemet en av gångerna. Den andra gången hade jag ett "riktigt" ärende dit och då råkade det bara vara Susanne som jobbade. Men jag föreställer mig att jag kommer att ha det problemet om jag vill komma dit en annan gång utan någon akut fysisk åkomma...
En tredje sak jag funderar över är vart jag ska flytta nästa gång. Här vill jag inte bo så länge. Det är helt ok, men jag vill ha en egen lägenhet.

Sen är det ju en massa annat som åker karusell där uppe förstås, saker som jag borde göra och borde ha gjort, saker som jag vill göra och en del saker som jag tycker att jag borde vilja göra men inte vill... den sistnämnda sorten är den mest störande.

Summan av kardemumman blev en kopp te och ett blogg-pass framför datorn. Det är här förklaringen till min fyndiga rubrik får en förklaring:
När jag kokade upp tevattnet i vattekokaren upptäckte jag att den luktade gubbsvett. Vattnet i koppen luktade inte som tur var, bara vattenkokaren. Jag undrar vilka kemiska reaktioner den har genomgått för att börja lukta så? Fascinerande på sätt och vis, men mest äckligt.

När eleven är mogen, då dyker det upp en lärare

I onsdags var jag på en spelning på Landet med min mamma (?!). Hon kände killen som sjöng i bandet. Han var asgrym! Han är klassiskt skolad från början, opera alltså, men nu håller han på med house. Jag blev så imponerad av hans sätt att använda rösten! Dels hade han ett enormt stort register och dels kunde han sjunga hur många olika slitar som helst. Dessutom kunde han verkligen konsten att göra en monoton låt med enformig text intressant.
Jag har precis bestämt mig för att börja sjunga igen, så jag frågade om han möjligtvis gav privatlektioner. Och det gjorde han!! Så nu ska jag ta mig för att ringa honom och bestämma tid och så där. Jag ska göra det imorgon.

Ja, det ska jag.

I take no shit på jobbet

Idag jobbade jag i 3 och en halv timme (på pappret är det fyra timmar, men varför det är det kommer jag till senare). Tiden kan delas in i tre faser:

Fas 1: Jag kom till jobbet och var på gott humör. Även om det inte är värsta status att vara diskare, så är det ganska roligt, i alla fall där jag jobbar.
Det fanns inget att göra precis när kom eftersom det inte hade kommit några gäster än, så jag tog mig en kopp kaffe och softade en liten stund.
Sen kom köksdisken. Det gick bra i början, metallbläcken var lite svårdiskade, så jag fick köra dem mer än en gång. Det är så min chef har sagt att man ska göra. Det ska gå snabbt och man ska låta diskmaskinen göra jobbet, inte hålla på förhand i onödan. Det tar tid. Det ska gå snabbt.

Fas 2: Bogdan, en av kockarna kommer in och börjar plocka disk, men inte den disk som står på vagnen och är helt klar, utan den som kommer ut ur maskinen och som jag VET kanske måste diskas igen. Det gör mig stressad. När han dessutom kommer till mig med bläck efter bläck, pekar och säger "Lite till här", "Den här en gång till" osv, blir det alldeles för mycket.
Men jag går inte sönder.
När han äntligen går därifrån börjar jag handskas så hårdhänt med diskbackarna jag kan utan att det ska bli fånigt, i hopp om att jag ska få ut mina agressioner och min ångest. Men det funkar inte.
Jag bestämmer mig för att jag absolut inte vill jobba där mer och funderar över hur jag ska förklara att jag vill sluta.

Det blir lite bättre ett tag. Det funkar bra. Inga jävla bläck med fullt av fastbränt fett i kanterna. Det är typ klart.
Trodde jag.
Det är då Bogdan kommer in med en vagn full av disk. Nu är det meningen att vi ska hjälpas åt. Disken är mitt jobb, men i slutet på dagen hjälps man åt med vad det än är så man får gå någon gång. Men Bogdan hjälper inte. Bogdan försvinner spårlöst.
En kvart senare dyker han upp igen, ombytt och nyduschad och frågar om jag har mycket kvar. Jag säger att det inte är så mycket. Jag blir skitstressad igen, men jag pratar lugnande med mig själv och säger att jag fortfarande gör mitt bästa och att han får skylla sig själv om han blir sen eftersom han inte hjälper till.
Han försvinner igen och jag är nästan klar när han kommer tillbaka ytterligare en kvart senare. Han säger något om att jag måste skynda mig för han ska med bussen. Om han inte hinner med nästa får han vänta en halvtimme.

Fas 3: Jag svarar irriterat att om han hade hjälpt mig att bära den rena disken hade det gått snabbare och jag gör mitt bästa.

Jag är alltså ascool!

Han hade nog inte förväntat sig att jag skulle säga emot. Han sa att han haft annat att göra. Antagligen hade han suttit och rökt och pratat i mobil på lastkajen.

När jag skulle fylla i hur länge jag hade jobbat sa han att jag skulle skriva att jag jobbat till 18 fast klockan bara var 17.30. "Du får en extra halvtimme. Du har jobbat bra!"
När jag skulle ta påsen med min matlåda prakade han på mig en massa frukt också. "Vill du ha frukt? Du behöver frukt!" Och dessutom en baguette.

Respekt. Yes.