Men vad ska jag skriva då? Det är i och för sig inte som att jag har brist på saker att skriva, så frågan är väl egentligen: var ska jag börja?
Det är två dagar kvar tills jag ska skriva kontrakt på min drömlägenhet. Jag vågar knappt tro att det är sant. Jag KAN inte tro det förrän jag har det påskrivna pappret i min hand. Fast jag är samtidigt orolig för att det sprider negativ energi att inte tro det. Den fantastiska dr. S pratar alltid om tankarnas kraft, och det låter ju helt vettigt att man kan framkalla saker genom att tänka dem, men samtidigt är det ju skitläskigt att vara helt säker för tänk om jag skulle råka tänka något så att de plötsligt hittar en anledning till att jag inte får lägenheten. Jag ska sluta kalla lägenheten för drömlägenhet i alla fall, för då låter det som om det inte är på riktigt. Verklighetslägenhet.
I torsdags blev jag illa bemött, för att inte säga psykiskt misshandlad av en sekreterare på psykmottagningen.
Torsdagen i punktform:
- Jag går upp tidigt för att hinna med morgonrutin extended version, eftersom jag skulle till mitt första bedömingssamtal på KS.
- 8.45, när jag sitter på bussen på väg till KS, ringer de därifrån och ställer in. Jag blir besviken.
- 8.48 hoppar jag av bussen i centrum för att gå till E på läkarmottagningen i stället. Men det visar sig att E är i Uppsala.
- 9.00 går jag till öppenvården.
- Receptionisten blir sur och säger att jag får vänta, vilket jag gör.
- 10.00 hämtar min terapeut en ny patient.
- Receptionisten hävdar att det var mitt ansvar att säga till att jag var där.
- Jag säger emot (men är inte otrevlig!!)
- Receptionisten drar igen luckan.
- Jag får panik
Jag orkar inte dra hela historien. Men det var typ det som hände. Det var mer dramatiskt och mer tydligt att receptionisten var en subba. Hon försökte dessutom ljuga för min pappa och få honom att tro att jag helt utan anledning gått fram till receptionen och bankat på plexiglasfönstret och skrikit jävla fittkäring, vilket jag gjorde, men det var efter att hon dragit igen luckan i ansiktet på mig. Hennes version var inte speciellt trovärdig eftersom alla som känner mig lite lite grann vet att jag inte skulle göra så om det inte verkligen hade hänt något.
Jag var på psyk idag och min kurator sa att en annan sekreterare, min favorit och antagligen den som har mest status av de fyra som jobbar där, hade sagt precis så att jag inte skulle bete mig så utan anledning. Hon hade pratat med fittkäringen också. Fast nu tycker jag inte att hon är en fittkäring, för hon verkar ha fått det rätt svårt. Jag kallar henne därför Ulla i resten av texten. Hon heter det alltså. Det är inte som att jag väljer en mildare variant av fittkäring genom att kalla henne så.
En tredje sekreterare, som jag har uppfattat som ganska stressad och likgiltig, brukar tydligen säga snälla saker om mig. Hmm, jag hade ingen aning om att jag gör intryck på folk även om jag inte anstränger mig.
Hur som helst är jag inte den man bråkar med ostraffat, trots att jag verkar försvarslös. Jag har nämligen en hel armé i bakfickan.
Min kurator ingår förstås i min armé. Jag var på stan med honom i onsdags. Han bjöd mig på fika och gav mig ett jätte-jättefint och helt gigantiskt kandelaber i inflyttnigspresent. Det var dessutom helt sjukt dyrt! Jag tänker inte ens skriva vad det kostade.
Sen åkte vi omkring på Lidingö i hans fina bil. Jag älskar att åka bil. Särskillt när det regnar, och det gjorde det.
Relationen som jag har med mig kurator låter säkert ganska oproffessionell och skum, men det är obeskrivligt hur mycket den relationen har betytt och hur den har hjälpt mig. Hade han inte varit gay hade jag nog inte vågat bli bjuden på fika och ta emot dyra presenter och sånt, då hade jag varit misstänksam. Men han är väldigt gay, så det är lugnt.
Och så har jag E. Det är svårt att beskriva henne. Hon är varm, ljus och klok. Hon orkar säga samma sak till mig tusen gånger och när jag gjort destruktiva saker blir hon arg, fast inte jättearg, för hon tycker att det är så dumt, som om hon inte ens bevärdigar sånt beteende med ilska. Hon är som en mamma för mig, fast det vågar jag sbsolut inte säga. Jag skulle vilja säga det, fast bara om jag var säker på att hon blev glad. Jag tycker att hon borde bli det för det är en fet komplimang, men vad vet jag.
Dr S är en annan viktig person. Hon var min läkare på läkarmottagningen jag går till, men nu jobbar hon inte där längre. Fast eftersom jag är så speciell ;P har jag fått hennes schema för när hon jobbar på jourläkarmottagningen, och då får jag komma dit och träffa henne. Hon jobbar några gånger i månaden och tiderna är väldigt korta, men det är guld att kunna hålla kontakten med henne fast hon har slutat. Hon har en otrolig förmåga att ta saker för vad de är utan att varken förstora eller förminska och hon förstår och accepterar ångest och konstiga tankemönster på ett sätt som ingen annan jag vet. E säger att det säkert finns de som skulle betala dyrt för att få dr S's schema. Haha! Jag kan sälja det på Tradera. Nej, det ska jag inte! Det är jag som har fått det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar