Min vattenkokare luktar gubbsvett

Jag kan inte sova. Tankeverksamheten går på högvarv, så det är inte så konstigt. Jag tänker bland annat på hur i helvete Birgitta kunde flytta in i mitt gamla rum på Munkebo (internatet där jag bodde) utan vi helt kommit överens om det innan och dessutom utan att jag lämnat tillbaka nycklarna till skolan? Jag undrar också varför hon inte ringde mig när hon såg att några av mina saker var kvar i rummet. Det här är en historia för sig, och ska inte skriva om alla upprörande detaljer i den nu, trots att jag skulle vilja skriva av mig lite, men nej, det ska jag inte. En av anledningarna till att jag fortfarande sressar upp mig över det är nämligen att jag måste gå dit igen och hämta det allra sista och lämna tillbaka nycklarna. Jag har hämtat det viktigaste av det som var kvar och inget står kvar i rummet längre, och det är skönt, men jag vill inte gå dit ändå. Den tanken håller mig också vaken.
En av mina underbara läkare ska sluta. Det är det som håller mig vaken mest tror jag. Helt plötsligt ska hon sluta på läkarmottagningen och börja jobba på Karolinska. Vad ska jag göra utan henne? E, som jag går och pratar med på samma läkarmottagning, sa att det nog går att ordna så att jag kan träffa dr M ändå fast hon slutar. Hoppas det. Fast jag vet inte om jag vågar fråga henne det. Det känns konstigt.
Min andra läkare tog tjänstledigt i början av januari, men hon jobbar fortfarande på jourläkarmottagningen några dagar i månaden och jag får komma dit och prata med henne om jag vill. Det känns inte konstigt när jag väl har fått en tid, men det är alltid jättejobbigt att få en tid. Först måste man prata med en sjuksköterska och säga vad det gäller, och jag vet aldrig riktigt vad det gäller så det är svårt att komma på vad jag ska säga. Mår man psykiskt dåligt ska man inte ringa jourläkaren utan NoA-teamet. Jag hatar NoA-teamet! Dessutom är jag rädd att låta som en stalker eftersom jag för säkerhets skull måste fråga om det är dr S som jobbar. Nu låter det som jag har varit där massor av gånger, men det är faktiskt bara två, och när jag tänker efter hade jag bara det här problemet en av gångerna. Den andra gången hade jag ett "riktigt" ärende dit och då råkade det bara vara Susanne som jobbade. Men jag föreställer mig att jag kommer att ha det problemet om jag vill komma dit en annan gång utan någon akut fysisk åkomma...
En tredje sak jag funderar över är vart jag ska flytta nästa gång. Här vill jag inte bo så länge. Det är helt ok, men jag vill ha en egen lägenhet.

Sen är det ju en massa annat som åker karusell där uppe förstås, saker som jag borde göra och borde ha gjort, saker som jag vill göra och en del saker som jag tycker att jag borde vilja göra men inte vill... den sistnämnda sorten är den mest störande.

Summan av kardemumman blev en kopp te och ett blogg-pass framför datorn. Det är här förklaringen till min fyndiga rubrik får en förklaring:
När jag kokade upp tevattnet i vattekokaren upptäckte jag att den luktade gubbsvett. Vattnet i koppen luktade inte som tur var, bara vattenkokaren. Jag undrar vilka kemiska reaktioner den har genomgått för att börja lukta så? Fascinerande på sätt och vis, men mest äckligt.

När eleven är mogen, då dyker det upp en lärare

I onsdags var jag på en spelning på Landet med min mamma (?!). Hon kände killen som sjöng i bandet. Han var asgrym! Han är klassiskt skolad från början, opera alltså, men nu håller han på med house. Jag blev så imponerad av hans sätt att använda rösten! Dels hade han ett enormt stort register och dels kunde han sjunga hur många olika slitar som helst. Dessutom kunde han verkligen konsten att göra en monoton låt med enformig text intressant.
Jag har precis bestämt mig för att börja sjunga igen, så jag frågade om han möjligtvis gav privatlektioner. Och det gjorde han!! Så nu ska jag ta mig för att ringa honom och bestämma tid och så där. Jag ska göra det imorgon.

Ja, det ska jag.

I take no shit på jobbet

Idag jobbade jag i 3 och en halv timme (på pappret är det fyra timmar, men varför det är det kommer jag till senare). Tiden kan delas in i tre faser:

Fas 1: Jag kom till jobbet och var på gott humör. Även om det inte är värsta status att vara diskare, så är det ganska roligt, i alla fall där jag jobbar.
Det fanns inget att göra precis när kom eftersom det inte hade kommit några gäster än, så jag tog mig en kopp kaffe och softade en liten stund.
Sen kom köksdisken. Det gick bra i början, metallbläcken var lite svårdiskade, så jag fick köra dem mer än en gång. Det är så min chef har sagt att man ska göra. Det ska gå snabbt och man ska låta diskmaskinen göra jobbet, inte hålla på förhand i onödan. Det tar tid. Det ska gå snabbt.

Fas 2: Bogdan, en av kockarna kommer in och börjar plocka disk, men inte den disk som står på vagnen och är helt klar, utan den som kommer ut ur maskinen och som jag VET kanske måste diskas igen. Det gör mig stressad. När han dessutom kommer till mig med bläck efter bläck, pekar och säger "Lite till här", "Den här en gång till" osv, blir det alldeles för mycket.
Men jag går inte sönder.
När han äntligen går därifrån börjar jag handskas så hårdhänt med diskbackarna jag kan utan att det ska bli fånigt, i hopp om att jag ska få ut mina agressioner och min ångest. Men det funkar inte.
Jag bestämmer mig för att jag absolut inte vill jobba där mer och funderar över hur jag ska förklara att jag vill sluta.

Det blir lite bättre ett tag. Det funkar bra. Inga jävla bläck med fullt av fastbränt fett i kanterna. Det är typ klart.
Trodde jag.
Det är då Bogdan kommer in med en vagn full av disk. Nu är det meningen att vi ska hjälpas åt. Disken är mitt jobb, men i slutet på dagen hjälps man åt med vad det än är så man får gå någon gång. Men Bogdan hjälper inte. Bogdan försvinner spårlöst.
En kvart senare dyker han upp igen, ombytt och nyduschad och frågar om jag har mycket kvar. Jag säger att det inte är så mycket. Jag blir skitstressad igen, men jag pratar lugnande med mig själv och säger att jag fortfarande gör mitt bästa och att han får skylla sig själv om han blir sen eftersom han inte hjälper till.
Han försvinner igen och jag är nästan klar när han kommer tillbaka ytterligare en kvart senare. Han säger något om att jag måste skynda mig för han ska med bussen. Om han inte hinner med nästa får han vänta en halvtimme.

Fas 3: Jag svarar irriterat att om han hade hjälpt mig att bära den rena disken hade det gått snabbare och jag gör mitt bästa.

Jag är alltså ascool!

Han hade nog inte förväntat sig att jag skulle säga emot. Han sa att han haft annat att göra. Antagligen hade han suttit och rökt och pratat i mobil på lastkajen.

När jag skulle fylla i hur länge jag hade jobbat sa han att jag skulle skriva att jag jobbat till 18 fast klockan bara var 17.30. "Du får en extra halvtimme. Du har jobbat bra!"
När jag skulle ta påsen med min matlåda prakade han på mig en massa frukt också. "Vill du ha frukt? Du behöver frukt!" Och dessutom en baguette.

Respekt. Yes.