On the other side of distruction

Den 14e december ska jag föreläsa på en undersköterskeutbildning i Lindesberg, om hur det är att vara självskadande patient. Det känns läskigt förstås, men mest av allt känns det bra. Jag känner att jag har kommit tillräckligt långt ifrån mitt eget självskadande för att det inte ska kännas jobbigt att berätta om det. Jag har precis skrivit lite om vad jag ska ta upp och det är så skönt att märka att det inte finns den minsta längtan tillbaka. Jag längtar bara framåt!

Jag tror att det jag skrivit i mina senaste blogginlägg tyder på att jag vandrar runt i en euforisk bubbla fylld med regnbågar och sockervadd, men jag vill göra klart att så inte är fallet. Jag har fortfarande ups & downs, men skilnaden är att jag vet att det är just ups & downs och att jag känner att jag har kommit närmare mina mål nu på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt bara för ett halvår sen.
Och vad vore mitt liv utan ups & downs? I like some drama!

Legitimerad psykologstud.

Kaffekoppar i papp, mikrovågsugnsköer, power point presentationer, föreläsningssalar på ett laburintliknande campus, unga vuxna med framtidsvisioner...

Jag har fixat mitt KI-kort idag. Det är min studentlegitimation. På det finns mitt namn, en bild av mitt ansikte - och det står "psykologstud" på det.
Det känns fortfarande lite overkligt ibland och jag är fortfarande orolig att jag ska missa en obligatorisk registrering någonstans så att jag förlorar min plats. Men jag tror att det är lugnt nu. Det enda som är kvar är kåravgiften och den tänkte jag betala när inbetalningskortet kommer.

Förutom att fixa KI-kort har jag idag lyssnat på en föreläsning om forskningsetik (som var roligare än den kanske låter) och en om studieteknink. Nog för att många i klassen kommer direkt från gymnasiet och många andra inte heller har pluggat på universitet tidigare, men jag tycker att det är lite väl mycket prat om eget ansvar för inläsning och närvaro. Jag hade väldigt svårt att sitta stilla när ämnet påtalades på tusende gången idag.

Första veckan är alltså slut. Den har varit...ja, jag vet inte riktigt. Mycket information... Men det är nog över nu. Fast på måndag skulle det visst vara en introduktion till något diskussionsforum.
Jag längtar efter att komma igång på riktigt! Om en månad kommer jag kanske vilja göra vad som helst för lite kravlös studentinformation, men det får bli då, än så länge tänker jag njuta av min härligt intensiva nybörjarentusiasm!

En helt ny värld

Jaa, det var ett tag sen jag skrev... Det beror dock inte på att det inte har hänt nåt, snarare tvärt om. Jag har haft lite svårt att hänga med själv. Två stora avslut och en gigantisk ny början. Att sluta på Akademibokhandeln känns tråkigt för att jag trivdes och kände mig (relativt) trygg där, men lite skönt också för att jag slipper tvinga mig själv till att vara trevlig mot folk som inte är trevliga mot mig. Igår slutade jag i DBT-gruppen och jag vet fortfarande inte hur det känns. Jättejobbigt och jättebra samtidigt kanske. Fast jag orkar inte riktigt känna efter. Jag vill inte veta. Jag märker väl vad jag tycker så småningom ifall det är viktigt.
Den gigantiska början är så klart psykologprogrammet. Jag tror att jag har berättat det för alla nu. Jag trodde nästan att jag skulle hinna med det redan första veckan efter att jag fått beskedet, men vissa träffar man ju inte så ofta och det där med massutskick på sms är inte riktigt min grej. Dessutom är det kanske lite väl...ja, vad man nu ska kalla det. Dyrt. Ja, precis. Det var det jag menade. ;P

Jag har nyss avslutat 30 stundtals intressanta sidor om statistik och sätt att göra olika undersökningar på. Jag kom fram till att jag tycker att det är roligt med statistik i lagom mängd. Nu har jag nog fått lite för mycket efter som jag råkade stava fel och skriva statiskit. Jag ska lämna ämnet.


Det känns som att det riktiga livet börjar nu, eller typ, snart.

Egen avdelning för självskadepatienter

Jag läste just i Sofia Åkermans blogg att det ska öppnas en psykiatrisk slutenvårdsavdelning speciellt för självskadande patienter och personalen ska vara specialutbildade med DBT-kunskaper. Det positiva tycker jag är att det över huvud taget görs något för att hantera problemet, men att stoppa in alla självskadande patienter på samma avdelning, tror jag är rent ut sagt farligt! Jag vill vara positivt inställd till den här satsnigen, men jag blir faktiskt rädd. Att personalen är utbildad i DBT kommer inte att hjälpa om patienterna inte har gått i DBT innan de blev inlagda. DBT är helt fantastiskt, men det är något som måste nötas in för att det ska finnas där i situationer när man verkligen behöver det. Dessutom kräver det motivation.
En person med självskadeproblematik, som inte vet något om DBT och mår så dåligt att han eller hon läggs in, är sällan motiverad att ge upp sitt självskadande och lära sig färdigheter. Hamnar denna person på en avdelning med 20 andra självskadande patienter som kan visa och berätta om sina skador kommer personalen att stå där handfallen med sina DBT-kunskaper och sitt engagemang som i ett annat samanhang är guld värda.

Jag är kanske lite väl skeptisk nu, men om jag hade hamnat på en avdelning för självskadande patienter vet jag inte var det hade slutat. Jag tror att det viktigaste på den där avdelningen är att personalen bryr sig om patienterna på riktigt och kan visa det och att de umgås och pratar med dem, så att det blir en trygg avdelning i alla fall. Och kanske även att det är långärmat och långbyxor som gäller.
Jag vet ju faktiskt inte detaljerna kring den där avdelningen...

Alla fina!

När jag tänker på de två senaste åren, och jämför mig själv som jag är idag med den jag var då och allt det som har hänt under dessa år blir jag rörd av tacksamhet. Jag är tacksam för att jag är den jag är och för alla människor som jag har träffat på vägen. Idag träffade jag Eva och sa till henne (apropå att jag ska bli psykolog) att om jag kan göra för en person, det som hon har gjort för mig, då kommer jag att vara nöjd. Jag försökte utveckla det, men jag höll på att börja gråta, så det blev bara "du förstår inte vad du har gjort för mig."
När jag var 12-15 någonting önskade jag mig varje dag att jag skulle få vara normal och som alla andra. Jag kände mig alltid som ett freak.
Nu när jag äntligen lärt mig, eller nästan lärt mig, att acceptera och till och med tycka om det som gör mig till en person som skiljer sig från andra, och nu när jag kan säga ifrån när jag tycker annorlunda, då känner jag mig plötsligt normal. Unik som alla andra.

Jag tror att det bara är Elin och Jessica som läser min blogg, vilket är alldeles tillräckligt eftersom ni båda är så underbara och någon dag borde träffa varandra! :) I alla fall tänkte jag ta tillfället i akt och säga att ni båda alltid kommer att vara strålande stjärnor i min tankehimmel och att ni betyder jättemycket för mig!

Follow your dreams

Kandee Johnson, vars sminkvideor jag kollar på på YouTube. Hon är alltid sprudlande glad och energisk, dessutom söt och jätteduktig på att sminka. I sin senaste video berättar hon om sin väg genom livet och hur hon tog sig dit där hon är idag. Det är den mest inspirerande karriärshistoria jag någonsin hört, som livshistoria en av de absolut mest inspirerande!
Jag fattar inte hur man lägger in videor här, så jag länkar bara:

http://www.youtube.com/watch?v=Uxb8zV6QIZw

Psykolog år 2014!

Jag kom in på psykologprogrammet! På KI dessutom, mitt förstahandsval och allt! Det kändes overkligt i några dagar, men nu börjar det sjunka in.
Det händer så perfekt i tiden! Jag mår bra nu, jag känner mig stabil på ett sätt som jag nog aldrig gjort förut. Jag vet att jag kommer att ha det jobbigt och må dåligt igen, men jag vet också att det kommer att gå över. Livet ÄR jobbigt i perioder, och att acceptera det är bland det viktigaste jag har lärt mig. (Det är därför jag lade in en fågel Fenix-bild)

Men det kommer aldrig mer att bli så där avgrundslöst svart som det var ett tag.

Nu känner jag mig riktigt sporrad att ta tag i de sista av mina nojjor och "nevrotiska beteenden".

Det känns så roligt att börja plugga! Men lite läskigt också för att så mycket av litteraturen kommer att vara på engelska. Jag tänkte tjuvläsa lite övergripande på svenska om sånt som vi ska ha i början, så att jag redan vet en del. Det blir lättare att fatta då tror jag, men sen efter någon termin räknar jag med att jag vant mig vid att läsa på utländska och sålunda inte behöva göra detta något överpretentiösa förarbete. ;P

Åh, det ska bli så roligt att berätta för min arbetsförmedlartant att jag inte behöver leta efter någon annan praktikplats där jag kan få jobb sen! För jag kom in!!!