On the other side of distruction

Den 14e december ska jag föreläsa på en undersköterskeutbildning i Lindesberg, om hur det är att vara självskadande patient. Det känns läskigt förstås, men mest av allt känns det bra. Jag känner att jag har kommit tillräckligt långt ifrån mitt eget självskadande för att det inte ska kännas jobbigt att berätta om det. Jag har precis skrivit lite om vad jag ska ta upp och det är så skönt att märka att det inte finns den minsta längtan tillbaka. Jag längtar bara framåt!

Jag tror att det jag skrivit i mina senaste blogginlägg tyder på att jag vandrar runt i en euforisk bubbla fylld med regnbågar och sockervadd, men jag vill göra klart att så inte är fallet. Jag har fortfarande ups & downs, men skilnaden är att jag vet att det är just ups & downs och att jag känner att jag har kommit närmare mina mål nu på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt bara för ett halvår sen.
Och vad vore mitt liv utan ups & downs? I like some drama!

Legitimerad psykologstud.

Kaffekoppar i papp, mikrovågsugnsköer, power point presentationer, föreläsningssalar på ett laburintliknande campus, unga vuxna med framtidsvisioner...

Jag har fixat mitt KI-kort idag. Det är min studentlegitimation. På det finns mitt namn, en bild av mitt ansikte - och det står "psykologstud" på det.
Det känns fortfarande lite overkligt ibland och jag är fortfarande orolig att jag ska missa en obligatorisk registrering någonstans så att jag förlorar min plats. Men jag tror att det är lugnt nu. Det enda som är kvar är kåravgiften och den tänkte jag betala när inbetalningskortet kommer.

Förutom att fixa KI-kort har jag idag lyssnat på en föreläsning om forskningsetik (som var roligare än den kanske låter) och en om studieteknink. Nog för att många i klassen kommer direkt från gymnasiet och många andra inte heller har pluggat på universitet tidigare, men jag tycker att det är lite väl mycket prat om eget ansvar för inläsning och närvaro. Jag hade väldigt svårt att sitta stilla när ämnet påtalades på tusende gången idag.

Första veckan är alltså slut. Den har varit...ja, jag vet inte riktigt. Mycket information... Men det är nog över nu. Fast på måndag skulle det visst vara en introduktion till något diskussionsforum.
Jag längtar efter att komma igång på riktigt! Om en månad kommer jag kanske vilja göra vad som helst för lite kravlös studentinformation, men det får bli då, än så länge tänker jag njuta av min härligt intensiva nybörjarentusiasm!

En helt ny värld

Jaa, det var ett tag sen jag skrev... Det beror dock inte på att det inte har hänt nåt, snarare tvärt om. Jag har haft lite svårt att hänga med själv. Två stora avslut och en gigantisk ny början. Att sluta på Akademibokhandeln känns tråkigt för att jag trivdes och kände mig (relativt) trygg där, men lite skönt också för att jag slipper tvinga mig själv till att vara trevlig mot folk som inte är trevliga mot mig. Igår slutade jag i DBT-gruppen och jag vet fortfarande inte hur det känns. Jättejobbigt och jättebra samtidigt kanske. Fast jag orkar inte riktigt känna efter. Jag vill inte veta. Jag märker väl vad jag tycker så småningom ifall det är viktigt.
Den gigantiska början är så klart psykologprogrammet. Jag tror att jag har berättat det för alla nu. Jag trodde nästan att jag skulle hinna med det redan första veckan efter att jag fått beskedet, men vissa träffar man ju inte så ofta och det där med massutskick på sms är inte riktigt min grej. Dessutom är det kanske lite väl...ja, vad man nu ska kalla det. Dyrt. Ja, precis. Det var det jag menade. ;P

Jag har nyss avslutat 30 stundtals intressanta sidor om statistik och sätt att göra olika undersökningar på. Jag kom fram till att jag tycker att det är roligt med statistik i lagom mängd. Nu har jag nog fått lite för mycket efter som jag råkade stava fel och skriva statiskit. Jag ska lämna ämnet.


Det känns som att det riktiga livet börjar nu, eller typ, snart.